Återhämtningsveckor är bra saker. Jag märker tydligt vilken positiv effekt det har på mig när jag kommer ihåg att lägga in dem, jämfört med när jag inte gör det.
Tanken är väl egentligen att träningstiden och ansträngningen ökas successivt vecka ett till tre och sedan dras intensiteten ner under vecka fyra, fast med samma antalet pass. För återhämtning.
Men jag gör på mitt sätt. När det blir vecka fyra drar jag i princip ner på antalet träningspass och skiter helt enkelt i att träna om jag inte har lust. Jag ser det som att det främst blir en mental återhämtning från den kamp som jag ständigt bedriver mot latmasken i mig. En latmask som ofta har ganska vassa argument, vilket kräver en del av mig när de ska övervinnas.
Att jag tränar mycket betyder nämligen inte alltid att det är något jag vill göra. Jag längtar inte alltid efter att sticka ut och springa i snö eller regn. Jag längtar inte alltid efter att gå upp tidigt för att gå till gymmet. Jag längtar inte heller alltid efter att yoga i ett rum med för låg takhöjd. Så även om jag alltid längtar efter känslan av ett genomfört pass, och efter att må prima, så måste jag ofta slåss lite med mig själv för att komma iväg.
Därför gör jag min tolkning av återhämtningsveckan så som jag gör. Och det funkar fint för mig. Många timmars promenerande blir det ju alltid med hundarna ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar