Långpassöndag. Efter den senaste tidens löparmisär såg jag fram emot dagens runda lika mycket som jag ser fram emot att få en spruta, och inte ens det härliga vårvädret förmådde mig att se något positivt i det hela. Men jag vill ju bli kompis med löpningen igen och då finns bara en väg att gå. Springa.
Eftersom jag varit hos naprapat-Anna två gånger och blivit fixad sedan sist så hade jag en viss förhoppning om att det trots allt skulle kännas bättre idag, och precis som förra gången bestämde jag mig för att strunta i sträcka och fokusera på att vara ute i 90 minuter samt att hålla mig i pulszon 3, som jag tydligen satt till upp till 78% av maxpuls.
Snittade på strax över 7 min/km och det var lätt som en plätt. Faktiskt väldigt o-jobbigt. Och det var ju bra att det kändes så. Ändå låg jag hela tiden och tryckte på gränsen till den puls jag satt som max. Min uppskattade maxpuls måste vara fel. Baserat på känslan idag hade jag gissat att jag låg på ungefär 65% av max under passet. Inte närmare 80. Ansträngningen var (nästan) obefintlig. Sista kilometern gick på plan mark, förvisso i motvind, och pulsen drog upp på mellan 80-85% av max trots krypfartslöpning med gånginslag. När jag springer mina intervaller borde jag vara död. Det måste finnas ett generalfel i mina inställningar på min Garmin.
I slutändan ser jag det ändå som ett lyckat långpass, och jag försöker att inte stressa upp mig över att det bara blev 13 km istället för de 23 som stod på min ursprungsplanering idag. Tar jag bara en sak i taget så är jag snart tillbaka i gammal god form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar