"
Det går bra för mig i simningen nu, så bra att jag vill påstå att behovet av en psykolog inte är akut. Därmed inte sagt att jag slutat överväga att faktiskt skaffa en ändå, för att få hjälp med lite allmän livshantering. Ska bara få chefen att betala för den. Att ta hjälp med saker där man behöver hjälp är riktigt bra. Att ha fått extra hjälp med simningen har varit mer än bra för mig. Det har so far varit grymt givande.
Det är egentligen inte de två tillfällen då jag blivit synad av simfröken som ligger bakom denna plötsliga entusiasm och medvind, i alla fall inte bara det, utan framför allt den tid jag ägnat åt träning på egen hand. De program jag fått att köra själv har känts precis lagom utmanande och anpassade för vad jag behöver träna på och klarar av, att jag får "aha", "nämen", "jasså", "inte det?", "men om" - insikter hela tiden när jag simmar. Och det är jäkligt häftigt. Dessutom vågar jag pressa mig mycket mer och när jag klarar det får jag bättre självförtroende och plötsligt hamnar allt i en positiv spiral. Jag känner mig väldigt upprymd!
Men egentligen är det förstås så enkelt som att övning ger färdighet. Att simma tre genomtänkta pass i veckan ger väldigt mycket bättre resultat än att simma ett organiserat och kanske ett hyfsat slött pass i veckan. Med struktur blir det roligt, är det roligt vill jag köra mer, kör jag mer utvecklas jag mer och utvecklas jag mer så tycker jag att det är ännu roligare. Och så håller det på tills jag kör in i väggen och behöver en psykolog igen.
Nåja. Detta om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar