måndag, augusti 18, 2014

Hofors Adventure Race, part 1

Hofors - I love you! Så inledde jag förra årets race report från Hofors Adventure Race. Sedan följde massor av inlägg i ämnet och det rådde multisportyra hemma i flera månader! Efter årets tävling är min kärlek oförändrad, men definitivt en smula tilltufsad.

I nästan tio timmar cyklade, sprang, äventyrade, simmade och paddlade jag och Lindad, innan vi till slut fick se oss besegrade av mörkret, med nio av femtio kontroller kvar till mål. Men vi tar det förstås från början.


Vi övernattade med våra familjer på supertrevliga Högbo Bruk innan loppet, och åkte till Hofors på morgonen. Kartutlämningen öppnade kl. 8 och vi var där till kl. 9. Mental note: Häng på låset för uthämtningen. Hellre all tid i världen än att det blir stressigt. Vi hade det stressigt.


Vi åt varsin smörgås (proffsen åt enorma portioner pasta eller nudlar), gick igenom kartorna och ritade upp vår planerade rutt. Mental note: Rosa överstrykningspenna syns bättre på gröna kartor än vad gröna pennor gör. Sedan pumpade vi cyklarna, parkerade dem och våra lådor med energibars, kanelgifflar, bananer, plåster, extrakläder, verktyg och annat smått och gott i TC och ställde oss i toakön. Sen var det bara att invänta starten.


Tävlingen inleddes med en kort löpningsprolog med fem kontroller i parken utanför TC för att separera startfältet, innan vi gav oss ut på den första MTB-sträckan.


Om cyklingen kan rent generellt sägas att den var kuperad, teknisk och svår. För min och Lindas del innebar det mycket kånkande av cykel genom skogen. Kartstället jag hade på styret gav mig dessutom hela tiden känslan av att jag satt på en damcykel med cykelkorg och det gjorde mig inte ett dugg modigare i spåret. Men vissa sträckor bjöd också på extremt fin cykling. Mjuka fina stigar utan rötter och skit där man bara susade fram. Jag tror det kallas single-track.

Första MTB-sträckan var ganska kort och därefter kom vi ut på första löpningen. Vid tredje kontrollen trampade vi i ett getingbo och blev stuckna båda två. Men vi fortsatte fram till äventyret som i förväg var definierat som "blött" och innebar obligatorisk simning över en liten sjö. Jag och Linda valde att simma fram och tillbaka för att inte i onödan behöva dränka (den också obligatoriska) mobilen, men vissa simmade bara ena hållet och sprang runt sjön tillbaka. Det var en sumpig sjö med mycket näckrosor och annan växtlighet, och dessutom var simningen riktigt jobbig.



MTB tillbaka till TC och sedan iväg mot andra äventyret som inleddes med slackline. En av oss (det blev Linda) skulle gå på lina ut till kontrollen som satt mitt över ån. Det klarade hon lätt och med perfekt teknik, ivrigt påhejad av mig och serviceteamet/hejarklacken!




Nästa äventyrsmoment var repellering ner för Hofors 18 meter höga brandtorn. Vi klättrade upp i tornet iklädda sele och hjälm (funktionären fnittrade bara lite när jag frågade om frigolithjälmen skulle rädda mig vid ett fall från arton meter) och blev fastkrokade i varsin lina och instruerade hur vi skulle göra. Jag är väldigt höjdrädd och när vi skulle kliva upp på den låga kanten med ryggen mot stupet för att börja nedfirningen började tårarna rinna och jag fick svårt att andas. Men över kanten och ner längs väggen tog jag mig likt förbannat och jag är SÅ stolt! Fy helvete vad läskigt det var! Linda trodde sig inte fixa nedfirningen och avbröt när hon stod på kanten men ändrade sig i sista sekunden och tog sig också ner. Starkt jobbat!

När vi kom tillbaka till TC hade vi varit ute i drygt tre timmar och avverkat en tredjedel av loppet. Vi kände oss lätt bedrövade redan där, men det var inget mot hur vi kände när vi avverkat ytterligare en MTB-sträcka där väldigt mycket gick fel. Terrängen var hopplös, vi körde vilse flera gånger och det regnade dessutom ganska kraftigt. Vi var trötta, kalla och just då framför allt väldigt less på allting.



Till slut kom vi i alla fall fram till TA2 där vi skulle paddla 7,5 km över sjön Edsken. Vid kanoterna mötte vi en funktionär som uttryckte sig onödigt korkat och fick oss, som var modstulna redan innan, att känna oss ännu mer uppgivna. Som tur var fanns andra funktionärer på plats som lättade upp stämningen och trots att paddlingen var lång och bjöd på både regn och kraftig motvind så tyckte jag nog att det var en av dagens trevligaste sträckor. Ingen felkörning här inte! Linda styrde i aktern och jag satt fram och räknade sex tag på varje sida. Förutom de gånger jag glömde byta sida och kom på mig själv med att paddla vidare... 13... 14... 15...

Vi klev i land, jag klättrade upp på en två meter hög gammal masugn och tog en kontroll, innan vi fortsatte på cyklarna mot TA3 och sista löpningen. Vägen dit bjöd på ytterligare felkörning och en vansinnigt lång och fruktansvärt seg uppförsbacke som nästan tog knäcken på oss. Vi hade då varit ute i nästan åtta timmar. Trots det kändes benen pigga och löpningen började väldigt bra. Löpning är något min kropp är bekant med. Vi trodde att sträckan snabbt skulle vara avklarad ända tills vi gick vilse i skogen igen. På en liten rackare till stig mötte vi som tur var ett annat damlag som vi snikade rygg på (tack!). De hade tagit ut kompassriktningen och vi traskade tillsammans rakt genom spenaten ner till sjön och kontrollen vi letade efter.


Sen var det dags för allra sista MTB-sträckan tillbaka till TC via tio kontroller. Det regnade nu kraftigt och jag hade inte stoppat vår A3-karta (som dessutom hade både bak- och framsida) i tillhörande plastficka. Jävla pappskalle! Mental note: Använd plastfickorna! Kartan var vid det här laget helt blöt och gick sönder när jag försökte placera rätt del av den i kartstället.

Strax efter att vi stämplat kontroll 41 cyklade jag över en magisk mental gräns. Den gräns då jag kände att jag inte längre kunde fortsätta. Regnet öste ner, jag visste inte var vi var eller vart vi skulle eftersom kartan var helt blöt och förstörd, och framför allt så började det mörkna ute. Efter att ha kontrollerat kartan under tak i en liten pittoresk busskur av trä och konstaterat hur mycket vi hade kvar (bland annat en 800 meter lång stigning över ett berg, och det visste vi inte ens då) så fanns inget annat alternativ än att kasta in handduken. Efter 9 timmar och 46 minuter stängde jag av Garmin och konstaterade att det var över för den här gången.


Eftersom batteriet i den obligatoriska mobilen dött för länge sedan så knackade vi på ett hus som låg i ensamt majestät i skogen, och där fick vi låna en telefon. Jonas som (i början på dagen tillsammans med Martin och juniorerna) var med som serviceteam/hejarklack befann sig i närheten och spanade efter oss med bilen, så han var framme inom några minuter. Iskalla och huttrande fick vi åka de sju kilometerna tillbaka till TC där vi togs emot med öppna armar av tävlingsledningen. Vinnande elitlaget i herrklassen hade gått i mål ungefär fem timmar tidigare.

Det finns väldigt mycket mer att säga om loppet, om alla känslor och tankar som passerar under en så lång dag, men jag känner att det här inlägget inte har plats för allt. Jag får ta den biten separat. Men redan nu måste det finnas plats för två saker till:

1. Att hylla Linda som lagkamrat. Vi funkar så jäkla bra ihop. Vi stöttar och lyfter varandra. Det är inga sura miner trots att någon av oss då och då måste komma med en påminnelse om att den andra ska hålla uppe humöret, äta något eller kämpa lite till. Linda är en maskin som bara kör på och det känns som att hon alltid är stark när jag är svag.

2. Att tacka Jonas för att han var på plats. Är så glad och tacksam över att han ville tillbringa dagen i Hofors för min skull! Inte bara för att han hämtade hem oss när mörkret fallit utan också för att han körde hem oss efter loppet, så vi slapp sitta bakom ratten. Bara att veta att han fanns i närheten kändes otroligt skönt!

Som sagt, det finns fortfarande mycket kvar att säga om det fantastiska äventyr som gårdagen bjöd på, men det här får räcka för nu.

Tills dess: Hofors, I love you!

5 kommentarer:

em sa...

Modigt!! Grattis ill den prestationen :D

Anonym sa...

Roligt att läsa så positivt om Hofors, att så många av er gästande multisportare uppskattar vår kommun och detta arrangemang, vi i publiken tycker att detta är fantastiskt rolig dag att ge sig ut i våra fina skogar. Tack för att ni kommer till Hofors

Cicci Persson sa...

Vi var också tvungna att bryta efter kontroll 42. Lätt tjuriga trampade vi hemåt och skickade såren efter lätt trasigt självförtroende men idag känns det bättre. Måste säga att jag är imponerad av oss alla fyra som höll humöret uppe trots regnet och främst er två. Vi hade ju fördel med att vara på hemmaplan. //Cicci & Kicki (andra damlaget med kompas)

Carolin Melin sa...

Ni kämpade tappert med alla motgångar! Vi tog oss i mål men kände precis som ni ett antal gånger och det kunde lika gärna varit vi. Grymt bra att ta er så långt på denna tuffa bana! Vi vet för vi var där! Håll fanan högt, det är ni värda! Önskar er bättre lycka nästa gång! /Carro o Anna i Lag Sportringen

Sofia sa...

@EM - tack så mycket!!

@Anonoym - tack för att vi får komma till Hofors! Vi kommer så gärna tillbaka till er fantastiska kommun!

@Cissi - ni kämpade otroligt bra! Tusen tack för att vi fick ta rygg på er i skogen. Där och då var det värt mer än jag kan beskriva. Hoppas vi ses nästa år! Då kanske vi kan ge er en rygg att följa. :)

@Carolin - Grattis till er fantastiska prestation! Vad jävla bra ni är! :) Tack för peppingen, jag lovar att jag trots allt går med huvudet väldigt högt!