Att sammanfatta Rockman Swimrun är inte en helt lätt sak. Det är utan konkurrens den absolut tuffaste utmaningen jag någonsin gjort, Engadin Swimrun (lättsprunget, småmysigt) och Mallorca 70.3 (pfft, löjligt) inkluderat, liksom alla trivsamma utflykter i Hofors.
Det tog över nio timmar av loppet innan jag och Lindad ens sprang ordentligt för första gången. Fram tills dess var lutningen så kraftig och terrängen så svår att vi helt enkelt inte kunde.
Men vi tar det väl från början:
Frukosten serverades 04:30 och färjan som skulle ta oss till starten vid Fantahåla i Lysefjorden gick 06:15. Jag kände mig helt lugn och lyckades till och med sova en halvtimme på båten. Innan jag hann få ångestpirr i magen stod vi i fören och startskottet gick.
Vi självseedade oss bland de främsta, vilket var sjukt smart eftersom vi skulle längst in i Fantahåla och runda en boj innan vi följde klipporna längs stranden 900 meter till uppstigningen. Det var som en käftsmäll när kylan från vattnet slog emot ansiktet, men ganska snart kändes temperaturen okej.
Min puls ökade markant när jag såg att det fanns brännmaneter i fjorden, men vi simmade riktigt bra fram till växlingen och dagens första klättring. Rakt upp. Vaderna skrek om nåd och jag undrade hur i helvete de skulle överleva 2500 höjdmeter när de klagade redan efter 30 minuter.
Några korta löp och simningar följde innan det var dags för stigningen upp till Predikstolen. Ingen hade nämnt något om dessa ziljarder trappsteg av sten. Ute på Predikstolen blev vi fotograferade framför stupet och bjudna på smågodis.
Löpningen som följde var tekniskt svår, lång och tråkig. Vi klafsade genom vaddjup lera, halkade på stenar och trodde till slut att vi var vilse. Hade nästan gett upp hoppet när vi äntligen kom fram till nästa simning som var bara ett par hundra meter, men väldigt kall.
Ännu en lång och bisarrt teknisk "löp"-sträcka följde. Högt upp på berget, över stenblock och branta klippor där ett felsteg hade kunnat resultera i ett hyfsat långt fall över kanten. Vi längtade efter den kommande simningen och fantiserade om hur skönt det skulle bli längs "Sunshine Hill", där vi fått veta på race briefingen att det var asfaltsväg. Efter allt klättrande, hasande och stapplande över klippskrevor och stenblock så ville vi springa!
Den efterlängtade 1600-meterssimningen längs med fjorden gick grymt bra. Mitt självförtroende var sargat efter misären i skogen men det plåstrades om i vattnet vartefter vi simmade förbi lag som från början låg så långt före att vi inte ens sett dem hoppa i vattnet.
Efter ytterligare en två kilometer lång stenblockspassage, kreativt kallad seaside sprint, kom vi äntligen fram till asfaltsvägen. 7 kilometer löpning. 200 höjdmeter, konstant uppför. Doh. Konstaterade att det ändå var skönt att slippa lyfta fötterna och promenerade i rask takt, med bara något kort stopp för att dricka vatten och trycka in mer energi.
På toppen vek vi rakt ner mot fjorden igen, över branta, kaosartade stenpartier. Rockman... hette loppet det? Jag och Linda fantiserade om att starta en konkurrerande tävling, "Grassguy", med bara platta löpsträckor på gräs. Just där och då kändes det som en ypperlig idé.
Vi hade varit ute i lite över sju timmar och jag var fortfarande hyfsat fräsch. Orkade inte hålla så högt tempo i stigningarna och kunde inte ta mig fram så fort i skogen (pga är en terrängoteknisk asfaltsälskare), men jämfört med till exempel Engadin så var jag pigg. Trots ett något bristande energi- och vätskeintag under dagen.
Fjordsimningen på 1700 meter över till Flörli var stökig, rejält jobbig och tog ungefär 45 minuter. Fick slita riktigt hårt och var ordentligt trött när vi klev upp på andra sidan, i god tid för att klara cut offen.
Nu återstod bara det jag mentalt sett som upploppet: 4444 trappsteg á 750 höjdmeter, en kort simning och 6 km löpning in i mål.
Jag gick in i väggen i trappan. Stenhårt. Jag var så fruktansvärt trött, mentalt och fysiskt. Inte så att jag ville bryta eller trodde att jag inte skulle ta mig i mål. Jag var bara fullständigt slut och orkade inte mer. Lindad var, som hon varit precis hela dagen, superstark och det var inte första gången hon hjälpte mig uppåt med en hand i ryggen. Ensam är man ingen, tillsammans är man allt!
Den efterföljande kalla, korta simningen och löpningen var hemsk, men jag försökte trycka i mig så mycket energi jag bara kunde och när den kickade in kände jag mig piggare igen. Och plötsligt fick vi springa! För första gången på hela dagen möttes vi av en löpvänlig grusväg med lätt nedförslut. Håll i hatten! Kopplade ihop oss med linan så att jag fick lite hjälp och tuffade på i svindlande 6:25-tempo, att jämföra med de 17 min/km vi höll vissa sträckor genom skogen.
Sista kilometern mot målområdet gick det brant nedför igen men när jag såg ljuset i tunneln kändes allting så mycket lättare! Vi sprang i mål efter 10 timmar och 56 minuter, en tid som hade räckt till vinst förra året men blev en 8:e plats bland damlagen i år. Det finns verkligen ett gäng grymma swimrunbrudar där ute! Det stående skämtet under dagen var att vi var glada att ingen av oss var Kristin Larsson (queen of badass chicks - snabb, stark, snygg och vinner allt überjobbigt som går att vinna) eftersom det hade varit total ångest att behöva maxprestera på den här banan.
Och i mål fick vi en kram av Rockman själv!
Det finns mycket positivt att säga om loppet. Välorganiserat, trevlig och hjälpsam tävlingsledning och en sjukt vacker, men samtidigt otroligt krävande, bana. Dessutom fick vi en assnygg långärmad merinotröja som jag kommer bo i resten av livet.
Innan loppet så kändes Rockman som skärselden, en utmaning på gränsen till ouppnåelig. Samma ögonblick jag passerade mållinjen tvistade min hjärna till det och började förmedla att det nog trots allt inte var en så mäktig och svår tävling, och att min prestation därför inte heller var något utöver det vanliga.
Därför behöver jag skriva det här. Min prestation VAR något utöver det vanliga. Att i våtdräkt (för övrigt ett, ihop med swimrunskorna, fantastiskt plagg för fjällvandring) klättra 2500 höjdmeter, simma 6 km i fjordarna, förflytta sig närmare 34 km under 11 timmar kräver sin kvinna. Mitt självförtroende i skogen var i botten, jag är ingen terränglöpare och jag hade som vanligt på tok för få höjdmeter i benen. Jag simmade fantastiskt men simningen stod tyvärr för en så liten del att det kändes försumbart i sammanhanget. Det här var inte ett lopp för mig.
Men jag gjorde det. Vi klarade det tillsammans, jag och Linda. Hon pushade, hejade och pressade oss framåt när jag inte orkade. Jag gjorde simningen lätt för henne. Tillsammans kompletterade vi varandra, och det tog oss i mål. Bara det är en stor bedrift.
Under långa lopp har man ups and downs. Jag hade flera under dagen, men i det stora hela var jag stark. Mitt pannben är tjockare än en gymnastikmatta. När jag blev trött så höll jag käften och fortsatte framåt, ett steg i taget. Det fanns aldrig något annat alternativ än att vi skulle ta oss hela vägen in i mål.
Tack Rockman för att du har vidgat mina vyer, låtit mig testa kroppens gränser och utmanat mig som jag inte blivit utmanad tidigare. Det här var en dag jag aldrig kommer glömma. Just nu påminner min kropp mig om racet vid varenda liten rörelse jag gör.
2 kommentarer:
Fy fasen vad bra gjort! Är sjukt impad av er!!! Stort grattis!!
Tack snälla Ingmarie!!!
Skicka en kommentar