Swimruntävling blev swimrunträning

Igår skulle jag och Mattias ha åkt till Gävle och kört Tröskenrännet med 9 km löpning och 3 km simning. Vi efteranmälde oss så sent som i veckan, men så kom tyvärr det så kallade livet emellan och vi var tvungna att ställa in med lika kort varsel som vi anmält oss.

Så istället för att åka till Gävle drog jag ut till Mattias i Gustavsberg och så körde vi ett träningspass ihop där, eftersom det var förenligt med livet. Barnet. Det blev en jättefin dag, och jag var faktiskt ganska glad att det inte var race. Kände mig lite seg.

Det är kul att köra med Mattias eftersom vi kompletterar varandra väldigt väl. Han freakar ur över sin egen påstådda otillräcklighet i simningen lika mycket som jag gör i löpningen. När jag hör mig själv förklara för honom att jag inte upplever att han sinkar mig (jag märker honom inte ens!), att hans kapacitet i vattnet är fullt tillräcklig och att jag faktiskt vill köra med honom, så tänker jag att det rimligen bör vara ungefär likadant för Mattias. Vi vet båda två vad vi får och har accepterat de förutsättningarna.

När han fick lite feeling på löpningen och ökade tempot så la jag mig bakom i linan och pinnade på så gott jag kunde. Försökte tänka att jag kan vara en bra swimrunbuddy även om jag inte springer världsasnabbt, och fokuserade på Mattias lätta, snygga löpsteg. Kom fram till att jag trots allt kände mig ganska trygg och glad där bakom. Ska försöka behålla den känslan.

Vi ska köra Ötillö 1000 lakes ihop i Tyskland i slutet av oktober, och för mig är det en morot att faktiskt ta tag i löpningen och försöka minska glappet mellan oss tills dess.

Antar att det var det som fick mig ur sängen 05:30 en måndagsmorgon, för att under tunga moln och i hällregn köra ett kort pass löpteknik i backe och ett antal löpskolningsövningar. Det som inte dödar härdar.