Bjandlajm, bjandlajm, bjandlajm!

Igår gick jag och mina två snuttisar en promenad vid hundklubben i Kista. Följde cykelspåret upp på kullen bredvid Kymlingelänken, och där, mitt på kullen, träffade vi på resterna av en brasa.

Det rykte och glödde fortfarande lite och efter en stunds funderande över faran i det där så bestämde vi oss för att ringa Bjandkåjen. Sannolikt rörde det sig om en rotbrand, så att kalla in en högre makt kändes helt rätt. Vid en rotbrand kan glöden ligga i månader innan den tar eld på riktigt, och då kan den orsaka skador med bränder som är svåra att släcka. En gång hittade man en eld på vintern, en meter ner i mossan, under snön, som var stor som en villatomt.

Stora bjandbilen var snabbt på plats och vi fick med oss ett kompani bjandmän ut i skogen som snabbt tog befäl över situationen. Vi valde då att lämna platsen.

Sammantaget kan man alltså säga att vår medborgerliga insats mycket väl kan ha räddat järvafältet från att bli parkeringsplats.


Elsa tycker bjandbilen är stor!