Egentligen är det för tidigt att skriva om vandringsupplevelsen eftersom den romantiserade versionen sannolikt inte infinner sig förrän om några dagar. Men jag ska göra ett försök att utelämna det mest negativa (som att sova i sluttningar, äta gegga ur påse, vandra i total motvind och lukta apa).
Att vandra är på något sätt fantastiskt och motbjudande på samma gång men av någon märklig anledning så rinner allt det otäcka bara av en, och minnet som består är på gränsen till magiskt! Elsa förtjänar ett helt eget blogginlägg för sin insats, men det kommer senare. I övrigt säger jag det bäst i bilder:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar