Tema mod

Rackarns nöjd med prestationerna på väggen igår. Bestämde mig innan för att vara lite modigare (därav kvällens tema: mod) och att inte tro att jag är trött  när jag egentligen är rädd. Man sitter ju säkert i sin sele och att falla är inte hela världen, fast det känns så. Jag ramlade faktiskt ett par gånger igår när jag försökte nå ett grepp som var för långt bort, men jag överlevde det också.

Sedan gav jag mig på en gul 6a på stora (höga) väggen som jag klarade en tredjedel av förra veckan. Den här gången skulle jag vara stark och modig. Inte ge upp. Hela vägen till toppen.

Men jag gav upp. Jag tittade ner och blev rädd. Det var helt orimligt högt och jag fick panik. Kroppen frös. Men fick jag komma ner?

ICKE!

På marken stod mina så kallade vänner (Äventyrs-Gunnika, Lim, Roger och Martin) och sa nepp! "Fortsätt uppåt." "Du får inte komma ner." "Kom igen." "Heja på." "Snart vid toppen." "Stark och modig." Jag, som var färdig med väggen och nöjd med min insats, blev skitarg och tyckte inte de skulle lägga sig i. Men enda sättet att få tyst på dem var att klättra vidare, så det gjorde jag. Hela vägen upp. Det var inte svårt sista biten, bara väldigt, väldigt högt. Jag ville inte. Och jag ville hellre dö än att firas ner. Försökte hålla mig i greppen på nedvägen. Krampaktigt.

Väl på marken var jag oändligt glad och tacksam över vännerna jag svor över bara minuter tidigare. Utan dem hade jag helt i onödan gett upp och förmodligen varit mycket argare under en mycket längre tid över det. Så tack för pushen!

Så här högt var det. Den känslan i alla fall.