Så här är det. Jag försöker att inte stressa upp mig över att jag inte kan springa trots att Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg. Jag hade stora förhoppningar om att göra ett ännu bättre lopp i år än förra året, men jag är tveksam till att det är möjligt när nu allt är som det är. Och faktum är att jag är okej med det. Jag är nöjd bara jag får ta mig runt och lägga mitt 5:e marathon i bagaget.
Sedan funderar jag på att lämna det här med långdistanslöpning. Lämna alla försök till struktur och planering med simning på måndagar och yoga på torsdagar. Jag kanske tränar det jag är mest motiverad av för stunden och det som jag kan göra utan att känna några krav. Vill jag paddla kajak tre gånger i veckan under en månad så gör jag det. Sen kanske jag hellre vill cykla MTB? Eller springa en sväng? Klättra, vandra, yoga, gå på gruppträning eller försöka gymma mig till en biffigare kropp? Simma varje dag i två veckor?
Jag börjar för första gången känna att min träning begränsar mig snarare än gör mig oövervinnerlig. Det finns så otroligt mycket jag vill göra och inte ens min näst intill oändliga tidsbrunn är djup nog för att räcka till alla utmaningar jag sneglar på.
Men visst, jag kommer nog aldrig sluta springa. Löpning är grunden till så pass mycket att jag inte kan vara utan den. Men att känna att det räcker att springa långpass på 15-20 km, om jag har lust, vore en otrolig lättnad. Löpning har de senaste 4-5 åren varit min huvudaktivitet och just nu är jag, trots att jag inte ens får springa för tillfället, jävligt less på att ha den som bästis.
Jag är inte ens bra på att springa.
1 kommentar:
Du, jag, klättring, mountainbike, paddling kan bli BFF for ever! :)
Skicka en kommentar