Börjar vid det här laget vänja mig vid att livet tydligen bestämt sig för att vara som en galen berg- och dalbana. Det kanske det alltid har varit förvisso, men sedan i höstas upplever jag det värre än någonsin. Gillar inte fucking berg- och dalbanor men ibland händer det att jag åker ändå och jag ångrar mig alltid.
Jag önskar att livet för ett ögonblick kunde vara lite mer som ett tåg. Rakt fram, från punkt A till B på den räls jag själv valt. Jag skulle själv kunna bestämma vilka som ska vara passagerare på tåget, låta härliga människor och händelser kliva på precis var de vill och slänga av sådant som jag inte längre vill ha med på resan. Reka skulle sitta med mig i förarhytten, sticka ut huvudet genom ena fönstret och med vinden i nosen fånga alla de dofter som passerar förbi. Jag skulle titta ut genom andra fönstret och sjunga för full hals, kanske någon passande tågsång. Runaway Train till exempel.
I det stora hela ska jag nog ändå vara tacksam. Min lägsta nivå är trots allt rätt hög och om jag ska var ärlig så pendlar jag nog snarast mellan eufori och neutral. Men det neutrala läget känns icke desto mindre jävligt illa. Igår var en dag som var dålig. Idag kan bara bli bättre.
2 kommentarer:
Jag vill ju hoppa på det där tåget ngn dag, men jag är ju aldrig hemma - fuck också. Kommer hem 31 mars (drar från den här jävla snön till våren på västkusten!), kanske kan ses ngn kväll den veckan. Kram och kör hårt i berg-och-dal-banan - det är ju trots allt sjuka toppar också som är grymma :D
Jag vill också dra från snöhelvetet! Helst långt bort, längre än Västkusten men jag hoppas du får det fantastiskt där och att solen skiner!
Hoppas vi kan klämma in något den veckan, det finns utrymme lite här och där! Kör hårt själv och jag håller med dig om att de sjuka topparna är värt mycket. Kram!!
Skicka en kommentar