Äventyret i Hellas i torsdags tog oväntat hårt på mig. Snubblade till i skogen under löpningen men tyckte jag klarade mig ifrån en stukning. Igår och idag har jag haft lite ont i samma fot och det tog en stund innan jag insåg hur det måste hänga ihop. Jag har som tur är inte ont när jag går, bara när sträcker foten i vissa lägen, så morgondagens start är inte i fara, men självklart hade jag varit gladare om jag inte haft någon känning alls. Dessutom var jag rätt trött igår.
Så idag har jag gjort ingenting. Ätit lunch i Trosa, gått en promenad, suttit i solen, spelat ponniespel och framför allt har jag följt Pappan som (fortfarande) cyklar Mälaren runt. Han har haft det riktigt kämpigt, men trots det har han vid det här laget lyckats kriga sig nästan hela vägen till mål. Med knappt tre mil kvar håller jag mina tummar så hårt för att han ska klara det att jag inte har något blod kvar i dem. Har svårt att sitta still och jag kommer nog inte kunna göra det innan jag vet att han har nått Storebror som tar emot honom vid bilen i Järfälla.
Hur blev min pappa en sån fighter? Det är onekligen väldigt inspirerande. Hans kamp idag kommer jag ha med mig när mjölksyran pumpar i benen under Ångaloppet imorgon. Vilken förebild!
Heja pappa!!
1 kommentar:
Naaahhh, lilla gumman. Vad snäll du är. Å andra sidan hade jag aldrig gjort det här om inte du höll på dina lopp av allehanda slag.
Skicka en kommentar