Jag ÄLSKAR såna här dagar. Två dagars vila och jag var som en maskin. En stabil aktersnurra som bara matade på. Ingen stress, ingen panik. Putt, putt, putt, putt.
Dagens runda, från Ireviken till Lickershamn och tillbaka, hade tamejfan allt!
40% trail längs havet
20% långt, lätt motlut
40% asfalt, lätt nedför
Den första sträckan var galet vacker, om än lite stökig och svårsprungen. Stenar, rötter, stubbar och sån där livsfarlig, fotvrickande terräng, inramat av havet, solen och branta klippor. Det var fantastiskt!
Praktiserade hela tiden det i särklass bästa tips jag någonsin fått om traillöpning - "Akta så du inte snubblar!" ♡. Imorgon ska jag akta mig för att trilla i helvetesgapet.
Från Lickershamn gick det stadigt uppför längs vägen i nästan tre kilometer. Inte mer än 50 höjdmeter totalt, men ett tydligt motlut. Och jag kände mig så jävla stark. Backen tornade upp sig framför mig men jag kände den aldrig i kroppen. Det var fantastiskt.
Sen kom jag upp på vägen. Stora bilvägen som skulle ta mig tillbaka hem. Platt hela vägen, eller med lätt nedförslut. Det var fantastiskt!
Platt asfalt är så jävla skönt att springa på. Till och med i ett par nästan blankslitna inov-8 x-talon 190. Jag älskade varje steg jag tog, hög på löpningen, min kropp och känslan i benen. Hade kunnat fortsätta upp till Fårö. Trots att jag sprang så fort. Tänk att jag kan springa så fort!!!
Om jag ska nämna något mindre bra så var det stabiliteten i min sport-bh av merino. Den var på gränsen till obefintlig och dagens pass har därför sannolikt haft en negativ inverkan på mina brösts yppighet. Jag beklagar det.
Men i övrigt. Ja! Ja! Ja! Om alla pass var så här skulle jag sannolikt träna ihjäl mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar