Mitt Stockholm Marathon 2013

Den undre av ovanstående bilder (som är lånad från Stockholm Marathons officiella websida) sammanfattar ganska bra min känsla av Stockholm Marathon 2013. Glädje, stolthet, styrka, förvåning och lycka!

Uppladdningen inför loppet var perfekt. Sov nästan 12 timmar natten före och fick trots nervositeten i mig en rejäl och bra frukost. Undvek att dricka allt för mycket på morgonen för att slippa springa på toa hela tiden. Åkte in till stan och var på Östermalms IP ungefär 11:30. Åt en banan, fixade nummerlapp och chip, gick på toaletten en sista gång, lämnade in överdragskläderna och traskade bort till startfållan strax innan kl. 12. Ingen stress, ingen väntan.

När starten gick försökte jag tänka att jag sprang ensam på Valhallavägen. Ville inte dras med i de andras tempo utan springa i min egen lilla bubbla i en hastighet som kändes bekväm. Bestämde mig också för att fokusera på en kilometer i taget, inte mer. Självklart fick jag tillåta mig att se helheten emellanåt, men i övrigt så var det 1000 meter i taget som gällde. Bestämde mig också för att inte gå och dricka eller äta, inte gå på toaletten och inte stanna för att prata med vänner längs banan. Åtminstone så länge jag orkade.

Första gången jag behövde gå och dricka var vid vätskekontrollen innan Skansen, vid ca 26 km. Då var jag riktigt törstig och hivade två glas sportdryck och ett glas vatten, vilket jag inte klarade att göra springandes. Nästa mål var 30 km och när jag passerat där så gick jag lite igen, men i riktigt rask takt. Sen blev det promenad upp på Västerbron och efter druvsockerstationen vid S:t Eriksplan. Kanske gick jag någon mer sträcka men jag försökte trumma på så gott jag kunde och tänkte att det var bättre att springa långsamt än att gå. En kilometer i taget.

I huvudet fick bara finnas plats för positiva tankar, bland annat något som jag läst på Twitter tidigare; "Your mind will quit 100 times before your body ever does. Feel the pain and do it anyway." Rabblade det mantrat för mig själv hur många gånger som helst, tillsammans med tankar på hur bra min träning har varit, hur väl förberedd jag är och att det är nu det gäller. Ge inte upp den här gången! Visualiserade också hur jag sprang in på Stadion med starka ben och glatt humör och att jag gjorde det på en suverän tid.

När jag hade klarat av tråkiga Djurgården (vilket trots allt gick väldigt snabbt) så kändes det som nedförsbacke. Ville öka och komma i mål men la band på mig av rädsla att inte orka. Mina ben började värka lite här och där redan efter 11 km men plågorna var åtminstone jämna därefter. Det blev aldrig värre än vad det redan var och det var en tröst när jag kämpade mig fram, kilometer för kilometer. Insåg någonstans vid 30-32 km att jag var på väg mot en riktigt grym tid. Klockan visade på typ 3:30 och jag hade bara en mil kvar, vilket gav mig massor av energi. Samtidigt som det kändes för osannolikt för att vara sant.

Någonstans vid Odenplan insåg jag att den där bra tiden faktiskt var inom räckhåll. Det var bara att bita ihop och kuta vidare. De två sista kilometerna mot Stadion skrattade jag mig fram och jag var så lycklig att det bara bubblade i mig. Jag hade gjort ett fantastiskt lopp! Jonas kom upp bredvid mig och pushade lite extra i sista backen upp och sedan kämpade jag mig genom den irriterande extrasvängen runt arenan. Precis när jag svängde in på upploppet kom min favoritlåt i lurarna, adrenalinet pumpade, jag var så glad att jag ville gråta och jag drog på en rejäl spurt in i mål.

Med tiden 4:40:55 slipade jag mitt PB med ungefär 28 minuter. ÄR SÅ STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!!

Jag hade inte kunnat göra det här loppet bättre än vad jag gjorde. Vet inte när jag senast kände sådan beslutsamhet, uthållighet och kämpaglöd. Inga negativa tankar fick tag om mig, jag var fokuserad och målmedveten, envis och stark. En kilometer i taget, och sen var allt plötsligt över. Och idag mår jag jättebra. Givetvis lite trött i benen, men inte så att det hindrar mig i vardagssysslorna.

Men ingen framgångssaga utan tacktal. Så världens största tack vill jag ge till släkt och vänner som trotsade regn och rusk och kom och hejade på mig. Det är värt så otroligt mycket att se glada, bekanta ansikten som hejar och säger att det ser piggt och bra ut (även om det inte gör det). Utan er hade det blivit ett tungt lopp, men nu fanns det hela tiden något att se fram emot. Jag är verkligen tacksam för det!