Tankar kring mina långpass

Jag har till och från funderat mycket kring det här med tempot under mina långpass. Efter söndagens långpassfiasko känns det högaktuellt igen. Inte för att vi sprang i någon överljusfart då, jag hade bara en väldigt dålig dag, men för att jag har haft problem med mina långpass länge nu och jag måste göra något drastiskt för att återfå min motivation och löparglädje.

I höstas när jag sprang intervaller enligt gip.is så gick uppvärmningen alltid i extremt lugn fart medan intervallerna verkligen var en utmaning för mig. Och det är ju helt rimligt att utmaningen ska ligga i intervallerna, inte i att springa sig trött under uppvärmningen. Efter att ha läst kloka ord om tempo i långpass i Marathonbloggen och liknande tankar hos Petra Kindlund så inser jag återigen att jag antagligen springer mina långpass för snabbt.

Mitt mål till sommaren är att springa Stockholm Marathon på under 4:30. Det betyder att min marathonfart ska vara ungefär 6:20 min/km. Det i sin tur borde betyda att min långpassfart ska/kan/bör ligga på över 7 min/km, om jag ska tro Månström och Kindlund. Anders Szalkai är lite mer blygsam och säger runt 6:40 min/km. Nu brukar jag gissningsvis ligga mellan 6:15-6:30 min/km.

Jag vet varför jag springer snabbare än jag borde. Det är för att jag vill vara lika häftig och snabb som alla mina kompisar, vars träning jag följer på Funbeat. Jag må vara många saker, men snabb är inte en av dem. Eftersom jag tränar så mycket så tror jag att folk förväntar sig att jag ska vara snabb och jag försöker leva upp till dessa förväntningar. Fast jag egentligen inte kan.

Det verkar som om jag återigen behöver konsultera en psykolog för att komma tillrätta med mig själv och min träning.