Isles of Scilly Swimrun 2016

7 timmar, 7 minuter och 52 sekunder tog det för mig och Limbo att genomföra Isles of Scilly Swimrun. Banan bestod av 30 kilometer löpning och 7.5 km simning, fördelat på 10 löpsträckor och 9 simsträckor.

Starten gick i Hugh Town kl. 10:00 lokal tid. När vi promenerade ner dit var vi redan färdigkittade för loppet. Vinkade hejdå till vårt fantastiska serviceteam/hejarklack Jontan och Roger Ström - min dröm, som skulle ta en båt ut till Tresco och möta upp oss där. De dök sedan upp både här och där och tog hand om oss kungligt efter loppet med middag, cola och omvårdnad. Bästa!

Jag hade mentalt delat in banan i olika delar. Första delen bestod av en kort löpning och den första långa simningen på 2000 meter, över till Tresco. Efter att ha vinglat ut i vattnet över ett massivt, halt stenparti var vi iväg. Det var lite skumpigt men vi simmade riktigt bra.

På flera ställen fick vi stifta bekantskap med sea weed. Långa, tjocka snören av sjögräs som växte i dungar och som var helt galna att simma igenom. De lindade sig runt armarna, paddlarna och benen så det knappt gick att fortsätta framåt. Är helt säker på att man kan fastna och dö i såna där.

Nästa del, som tog oss över till ön Bryher via Samson, bestod av några korta sim- och löpsträckor. I alla fall på pappret. Lågvattnet gjorde att det som skulle varit simning snarare var vadning, genom bisarrt starka strömmar. Det var enda gången jag upplevde strömmarna under loppet, även om vi blev varnade för dem på flera av de avslutande simningarna.

Från Bryher simmade vi tillbaka till Tresco och började stigningen upp till Cromwells Castle. Vi hörde hejaropen från Roger långt innan vi kunde se honom och Jonas låg som en papparazzi i buskarna och fotade. Det gav energi! Vi fick veta att vi låg bra till bland damerna.

Löpningen var brutalt fin, knappt 7 km lång. Vi sprang med utsikt över hela världen, genom en botanisk trädgård (men vem fan bygger trädgårdar i uppförsbacke?) och längs havet. Alla människor borde få springa på såna här trallspår. Det var crazyfint, jag skojar inte.

Sen kom banans nästa del, Island hopping, mellan småöarna Northwether, St. Helens och Teän. När vi hoppade i för första simningen hade vi en hel rad damlag i ryggen, som sprungit ikapp oss på den långa löpningen. När vi klev upp på St. Martins hade vi lämnat dem bakom oss igen. Vi simmade nämligen rätt bra... såatteh...

St. Martins var, föga förvånande, även det en magiskt fin ö. I början trodde jag Daenerys Targaryen från Game of Thrones skulle komma flygande på en drake, och lite längre fram tog vi oss längs vita, tomma stränder, inramade av turkost hav och klippor. Har jag nämnt hur jävla fint det var?

Det här var den sträcka som jag tyckte var jobbigast. Under löpningen på Tresco fick jag skavsår på ena tån och på St. Martins var jag säker på att det skavt hela vägen in till benet. Och nu fick jag springa oändligt länge med oändlig smärta. Dessutom fick vi klättra upp för några rejäla branter.

Inför sista simningen, 2350 meter, tilldelades alla lag en safe swimmer för att funktionärerna skulle kunna hålla koll på oss. Vi blev varnade för att starka strömmar skulle dra oss åt vänster och fick en gul boj i vattnet och flaggan på andra stranden utpekade.

Vattnet var kallt. Vet inte hur kallt, gissar högst 13 grader. Hittills hade temperaturen varit okej, men sista simningen var fruktansvärd. Och den tog aldrig slut. Som vanligt var det jag som låg först och drog, och jag märkte att jag började bli trött i ryggen. Och jag hade skavsår i armhålan.

Fram till bojen gick det ganska snabbt, men sen var det som att vi slutade komma framåt. Låg och funderade på hur jag skulle kunna berätta för Lindad att jag aldrig mer tänkte köra swimrun efter det här och framför allt inte nån iskall jävla Rockman. Tänkte faktiskt att jag skulle lägga av med all form av idrott. Om jag överlevde alltså.

Det gjorde jag. Fukking freezing. Bara sista löpningen kvar, 7 km till mål. Upp till flygplatsen, genom något förbannat, skitfint träsk, ivrigt påhejade av serviceteamet/hejarklacken. Trött, trött, trött.



Sen såg vi målet och lyftes fram av folkets jubel längs hela upploppet. Supporten från The Locals längs banan var också helt otrolig! Så himla härlig stämning.

Vi slutade på en 5:e plats av damerna och 37/79 totalt. Så jävla grymma vi är! När vi klev upp från sista simningen och vid efterföljande energistationen var vi jämna med damlaget före, men de tog åtta (8!) minuter på oss de sista sex kilometerna. Jag tänker att jag skulle kunna bli rätt bra på det här, om jag jobbade lite mer med min löpning.

Energistationerna för övrigt... vilken succé! Varenda en var en buffé av dryck, gel, bananer och hembakade kakor. Tur det, eftersom min medhavda, vakuumförpackade energi var omöjlig att öppna med kalla händer. Och även utan kalla händer, visade det sig senare.

Jag är sliten, trött och lycklig just nu. Väldigt trött i ryggen, lite trött i benen och ont i tungan efter att ha saltsköljt den i 7.5 km. Men inget slår känslan i kroppen efter att ha genomfört en sån här utmaning. Vilket vackert lopp!!!

Samtidigt känns det lite mesigt att oja sig över trött kropp efter en sån här sprintdistans på bara sju ynka timmar. Pappa körde sin tredje Vätternrunda igår, en blöt historia som jag har förstått det, och var igång nästan dubbelt så länge som vi - 13 timmar och 23 minuter. När han startade sov jag gott i ytterligare några timmar, och sedan gick vi mål nästan samtidigt. Starkt jobbat!