Återhämtning, öppet vatten och lagning

Det blev en lugn förmiddag vid poolen idag. Solen sken från en klarblå himmel så jag slängde mig ner i en solstol efter frukost.

Kroppen känns helt okej efter stora bergsturen igår, men jag är förstås lite sliten. Värst är faktiskt vänster armbåge. Så fånigt. Jag har cyklat över ett jävla berg (världens högsta berg?!) och jag har ont i armbågen.

Efter lunch var vi ett stort gäng som hoppade i våra våtdräkter och tog bussen till Alcudia, för att därifrån simma 4 km längs stranden tillbaka hem. Jag teamade upp mig med Lim och så drog vi iväg.

Eftersom jag var sliten och ville göra simningen så lätt som möjligt så tog jag på mig fenorna. Tänkte inte på att vattenläget blir annorlunda med våtdräkt, så jag hade inte mycket nytta av dem eftersom de bara låg och plaskade på ytan. De störde å andra sidan inte heller. Tror jag.

Vi simmade jävligt bra. Malde på och kom ifatt gruppen framför. Upplevde inte ens farten som särskilt ansträngande. Vi blir farliga på Amfibiemannen i sommar, kommer simma som två spjut.

Idag bestod den största utmaningen istället av havet. Det var stökigt och skvalpigt så ganska tidigt började jag känna mig sjösjuk. Försökte tänka bort det, andas från vågorna på varannat tag, simma catch up för att alltid ha en hand vid Lims fötter och att fokusera blicken på strandlinjen när jag andades.

När vi stannade till efter ungefär 2 km var jag nära att spy. Behövde inte fundera på om jag skulle kunna komma över det och fortsätta, jag var bara tvungen att få fast mark under fötterna. Och det fort, så att jag förhoppningsvis inte skulle kräkas i vattnet.

Så det blev inga 4 km för oss, men väl 2,3. Och de kändes, bortsett från sjösjukan, riktigt bra. Det var kul! Ska inte glömma öronpropparna på rummet nästa gång, det kan eventuellt hjälpa.

Hann ligga en stund vid poolen efteråt innan jag gjorde ett besök hos naprapat-Patricia som fick i uppgift att laga min armbåge. Det visade sig att även vänster knä behövde fixas, men att de båda led av ungefär samma problem. Jag är för svag i rumpan (knät faller inåt på cykeln och insida lår försöker rädda situationen) och för svag i skulderbladen (samma princip som med knät).

Imorgon ska jag ta det lugnt. Kanske morgonyoga på stranden och göra en miljard startdyk bara. Vi får se.

Må fan ta Puig Major

Tack vare ovanstående två fina människor, Nina och Christian, klarade jag dagens cykeltur upp på Puig Major. Men jag hade det jobbigt. Så jävla jobbigt. Jag vill påstå att det här var det jobbigaste (och det tråkigaste) jag någonsin har gjort, och då tycker jag ändå inte att jag har undanhållit mig från fysiska utmaningar.

Jag vet inte hur lång tid klättringen upp till Puigen tog, men de snabba gör den på ungefär en timme, så för mig tog det säkert minst en och en halv. Vi snackar alltså 90 minuter cykling, ungefär 14 kilometer, i konstant uppförsbacke. Brant uppförsbacke. Inga flacka partier, inget nedförslut. Bara uppför. Det tog tamejfan aldrig slut.

Har du inte gjort något liknande så förstår du inte vad det här innebär. Det gjorde nämligen inte jag, och det var därför jag valde att följa med idag. Jag kunde överhuvudtaget inte relatera till informationen som gick ut i förväg. Hade jag kunnat det hade jag antagligen stannat hemma. Dagens utmaning var för tuff för mig, med den lilla cykling jag har i benen.

Enda anledningen till att jag tog mig till toppen var att Christian höll en hand på min rygg större delen av tiden, och puttade mig upp. Det var lika mycket en mental hjälp som en fysisk. Jag var nära att ge upp flera gånger, framför allt efter 5 mil. Jag pallade inte.

Men upp kom vi i alla fall till slut, och där ville jag inget hellre än att kasta hyrhojen över stupet och promenera hem. Men jag cyklade vidare. Nu var det nerför och det gick med en farlig fart genom serpentinkurvorna. Fick ont i axeln av att ligga på bromsen och det var alldeles för brant för att jag skulle kunna njuta av utförslöpan. Vid fikapausen i Sollen (vilket iofs var innan den långa stigningen uppför) fick jag en snabbehandling av axelns spända muskler.

Om vi ska säga något positivt om dagen så var det att den bjöd på otroligt många vackra vyer. Det var verkligen väldigt fint och det var synd att behöva göra något så hemskt för att få uppleva det vackra.

Jag tycker inte det är roligt att cykla. När jag trampade på uppför så kände jag ingen glädje alls och jag hade jättesvårt att hitta motivation att fortsätta. Turen kändes så överjävla lång, vilket visserligen inte är konstigt eftersom jag hittills bara cyklat drygt fem mil som längst, och det var i måndags.

Vid Coma café var jag extremt nära att ge upp. Där stod följebilen och väntade, och jag hade kunnat åka med den tillbaka. Men jag ville ju inte ge upp. Jag hatar att ge upp lika mycket som jag hatar att cykla. Eller uppenbarligen lite mer. För med några små psykologiska knep lyckades Nina ganska lätt lura med mig därifrån, på cykel, och hela vägen hem. Hon peppade och hejade och hatade lite tillsammans med mig. Kände att jag var i trygga händer. Och plötsligt var vi hemma.

Nu ska jag försöka smälta det här. Processa, vila, bryta ihop och gå vidare. Om en och en halv vecka ska jag cykla lika långt, men med något färre höjdmeter, och sedan springa en halvmara efteråt. För att klara det känns det just nu som om det krävs ett mirakel. Det är det miraklet jag ska försöka jobba fram nu. Allt sånt kommer inifrån, och det som inte dödar stärker.

Are you a professional swimmer?

No, I'm just a stupid wannabe who dives 40 times in a row because min auktoritära simfröken told me to. Personalen vid poolen började undra efter 45 min dykträning.

Satte upp mobilen och filmade typ 20 av dyken. Ser inga som ser riktigt bra ut på filmen, men jag hade faktiskt rätt bra känsla i två av dem. Det är dock två landningar som plaskar något mindre, så det kanske var de dyken som kändes bra.

Startpallen här kändes för övrigt ännu högre än i Vilundabadet. Vägrar tro att det finns en standard för det där.

Simmade fartpasset också. Gick dåligt igen. För långsamt. Blir så jävla knäckt av att det inte funkar för mig. Jag vet ju att jag kan simma snabbare, och ändå går det inte när jag kör det här passet. Frustrationen!!!

I övrigt känner mig trött idag. Började kl. 7 imorse med en fantastisk yoga på stranden, men förutom två timmar i bassängen så har jag tagit det lugnt. Känns välbehövligt, trots att vi bara varit här i två dagar.

Imorgon ska jag cykla i bergen. Hoppas knät håller!

Känns som två veckor

Det är intensivt, ansträngande, avkopplande och väldigt härligt med semester. Vi kom fram vid lunch igår och det känns redan som om vi varit här i två veckor.

Hotellet vi bor på, Viva Blue, påminner lite som en resort på Disneyland, men utan the complimentary mug. Bäst hittills är städerskan vi mötte i korridoren, som pekade på Jontans ben, skrattade och sa -"Blanco!" Höll på att skratta ihjäl mig!

De flesta i gruppen stack ut och cyklade direkt när vi kom fram igår, men jag och Jonas fick våra hyrhojar först idag, så igår tog vi en lugn jogg längs stranden på eftermiddagen och följde upp det med ett lätt yogapass på gräsmattan utanför hotellet.

Imorse gick vi ner till stranden i soluppgången. Jonas var med på ett yogapass och jag simmade i havet. Det var enligt ryktet ca 17 grader och väldigt klart vatten. Men salt! Hade rätt stora problem med det. Simningen gick ändå bra och trots att det kändes som om jag knappt kom framåt så hängde jag med tempot i gruppen utan problem. Det gjorde mig glad!

När vi klev upp ut vattnet öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Det gjorde att avgången för förmiddagscyklingen sköts fram en timme, med hopp om att det skulle lätta upp. Det gjorde det också men precis när vi skulle iväg så kom ytterligare en skur, och då avbröts projektet och flyttades till eftermiddagen.

Men jag och Jontan var på G och ville inte vänta, så vi hängde på en grupp supersnabba cyklister ("äh, vi kör lugnt") som drog iväg i strax under 30 km/h. Orkade hänga på i 8 km, sen dog benen och vi släppte gruppen.

Cyklade en runda på strax över fem mil till Petra i ett böljande landskap. Regnet drog bort, himlen sprack upp och solen sken. Rundan bjöd på långa sega uppförsbackar, kraftig vind och ett par sköna utförslut. Var väldigt trött och hungrig när vi kom tillbaka, och lunch och chill på rummet satt fint.

Sen rullade det på med yoga, information och middag. Är sjukt trött nu. Och imorgon är planen att gå upp och yoga kl. 7. Eller möjligen bassängsimma. Eller ta sovmorgon.

Livet är gött. Världen är stor.

Alla är lika mycket värda

Jag är högt utbildad men förhållandevis oallmänbildad. Jag läser inga tidningar, jag tittar inte på nyheter och jag är väldigt ointresserad av vad som händer i världen. Jag blir deppad av att matas med krig, elände, orättvisor och folk som blir dödade till höger och vänster. Jag gillar att prata om träning, och allra helst om simning, jag gillar att veta vad som händer med mina vänner och att se hopplösa dokusåpor på min Ipad.

Tills motsatsen är bevisad så tycker jag att folk i allmänhet är idioter.

Och då menar jag verkligen folk i allmänhet. Jag skiter i var du kommer i från, hur du ser ut, vad du tror på eller vem du vill ligga med. En idiot är en idiot.

Jag kanske är naiv och lite dum, men att ursprung, religion och hudfärg ligger till grund för så mycket hat är ett av livets stora mysterier för mig. Det finns oftast en miljard olika skäl till att tycka illa om någon, så varför inte välja något mindre uttjatat? Inte att någon råkar vara född på en annan plats i världen eller för att den råkar bli kär i någon av samma kön. Vem bryr sig? Vad har du med det att göra? Och ett ruttet ägg är lika ruttet oavsett vilken hönsgård det har värpts i.

Kom nu inte dragande med argument och hänvisning till någon larvig statistik om att det faktiskt är si eller så med personer som du inte kallar svenskar. Det kanske funkar om man inte ser hela bilden, men varför skulle man vilja titta på något mindre? Man ska inte ge sig in i argumentationer som man inte kan vinna.

Jag tycker att människor som våldför sig på barn och djur ska dö. Jag tycker att någon som skadar en annan människa, förstör för andra eller kör olovandes i bussfilen ska dö. Men jag ger mig aldrig in i en diskussion om dödsstraff, för jag vet att inga argument jag någonsin skulle kunna komma upp med håller. Att döda någon annan är aldrig rätt. Punkt. Det vet jag om jag tänker med hjärnan, men när folk gör elaka saker mot till exempel hundar, så tänker jag med hjärtat. Jag vill att människan ska lida och dö en långsam och smärtsam död. Jag kan vara oerhört kreativ när det handlar om att komma på lämpliga tortyrstraff. Men man måste skilja på fantasi och verklighet.

Och tiggarna då? Nej, jag gillar inte tiggarna. De är som flugor i mitt Amaronevin. De förstör den där fina magkänslan jag har när jag ska in på Coop och handla en riktigt svulstig fredagsmiddag. Deras "hej hej" blir som en kniv i mitt samvete. Inte vill väl jag bli påmind om att människor sover på gatan när jag fokuserar på mitt fredagsmys!

Jag har hört sägas att de egentligen är jätterika, kör Mercedes och tjänar grova pengar på organiserat tiggeri. Låt oss låtsas att så är fallet. Skulle du byta ditt välbetalda jobb på kontor mot att sitta i en sovsäck utanför Ica Maxi tolv timmar om dagen för samma pengar? Never!

Hur man löser problemet med människor som har det svårt vet jag inte. Läs första meningen i det här inlägget igen. Jag är inte intresserad av att lösa världens problem, jag har nog med mina egna. Det enda jag kan göra är att slänga åt dem en slant då och då och hoppas att jag har glömt dem när jag kryper ner i min varma säng med en bäddmadrass av memory foam på kvällen.

Det jag egentligen vill ha sagt är: Ge fan i att hata människor för konstiga saker som du inte har med att göra eller som du inte kan påverka. Alla människor är lika mycket värda. Tycker du något annat är du mindre värd, du är en idiot och jag tycker illa om dig. Oavsett hur du ser ut och vad du tror på.

Och argumentera inte med mig om det här, tack. Du kommer bara framstå som... ja du vet.

Det var egentligen bara det jag ville ha sagt. Jag vet inte varför.

Fjärde plats och äntligen uppflyttade!

Hurra för oss! Äntligen!!!

Idag var jag och Reka och tävlade agility på Nacka BK och äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick vi den där sista pinnen i hoppklass. Så nu är vi uppflyttade till klass 2, både i hopp och agility.

Så jävla skönt!

Det var inget särskilt vackert lopp, det var det inte. Inget agilitygodis. Reka lyssnar så sjukt fint på mig och när jag lite för tidigt, innan hon hoppat av på hindret efter slalom, vred upp mig mot tunneln så bytte hon riktning direkt.

När jag skrek på henne förstod hon att det blev fel och slog till med en tvärnit framför tunneln. Domarens hand som var på väg upp föll tillbaka ner. På något magiskt sätt lyckas jag sedan tråckla Reka över rätt hinder åt rätt håll, och vidare längs banan. Fina, snälla, tacksamma jyckestycke!!!

Totalt blev det en fjärdeplats för oss av 49 startande, så vi fick en hyfsad tid trots den lilla fadäsen.

Även mina kompisar från inomhusträningen i vinter, Ofelia med Doris och Mira med Billy, gjorde jättefina nollor, men det räckte tyvärr inte riktigt till pinnar idag, även fast det var jäkligt nära.

PT-pass i Vilundabadet

Idag åkte jag på utflykt till Vilundabadet i Upplands-Väsby för att simma ett PT-pass med bästa Hasse. Han var där och jobbade, och klämde samtidigt in en timme med mig. Perfekt tillfälle att vidga vyerna.

Det var en fin, stor och ljus bassäng, med breda banor och nästan inga människor. Förutom i duschen. Det var en liten dusch och typ tolv tanter som stod där nakna och hängde när jag kom. Kändes som science fiction.

Efter uppvärmningen fick jag börja med lite benspark (fräs iväg!) och sedan simma 6x25 meter, där jag skulle pricka 27.5, 22.5 och 17.5 sekunder två gånger vardera. Den första 25:an gick väldigt mycket för snabbt, men sen lyckades jag bättre.

Följde upp med 6x50 meter enligt samma princip. Simmade 2 st sammansatta, 2 st med paddlar och dolme och 2 st med fenor, men med målet att ha samma ansträngningsnivå rakt igenom. Det innebar förstås att tempot förändrades. Landade på 47.0, 46.0, 40.0, 40.0, 35.5 och 34.5 sekunder.

Jag har inte riktigt fått till det under mina fartpass de senaste veckorna. Och jag vet inte varför. Målet då har varit strax över 40 sekunder på 50 meter, men trots att det känts som om jag simmat mitt allra snabbaste så har jag landat på 45 sekunder som bäst, och de flesta gångerna har jag klockat tider ungefär som idag, på 46-47 sekunder. Skillnaden är att ansträngningen idag inte var i närheten av hur den har varit under fartpassen.

Men det är klart, med simfröken på kanten finns det förstås alltid lite mer att hämta, eftersom jag vill verka snabb och häftig i vattnet. Idag var även Hasses arbetskamrat Bitte med och kollade när jag simmade. Jag är psykologiskt lättpåverkad, så när hon sa att det såg fint eller snabbt ut så blev jag glad och simmade antagligen ännu lite bättre.

Avslutade med att dyka från Eiffeltornet. Det kändes i alla fall som att startpallen var ungefär så hög, men Hasse försäkrade mig om att det alltid är samma avstånd ner till vattnet. Jag är fortfarande skeptisk, men det gick bra till slut. Ner kommer man ju alltid.

När det kommer till starterna så har jag känt att jag inte tränar på riktigt. Jag bara gör. Och att bara göra brukar sällan ge resultat. Simfröken säger annat. Han uppmanade mig att fortsätta att "bara göra" och att försöka hinna med 250 dyk innan vi kör nästa pass om en månad. Jag tänkte först att han skämtade, men han lät faktiskt inte särskilt skojfrisk alls. Never does. Om jag dyker 60 ggr i veckan så tror jag förvisso inte att någon pall kommer kännas som Eiffeltornet längre, och det är ju bra, så även om det är orimligt många dyk så ska jag försöka. Ju fler jag hinner, desto bättre.

Jag älskar att simma!!!

I bassängen känner jag mig aldrig tung och stor. Det är aldrig snö och motvind i simhallen. Inte uppförsbacke heller. Och jag blir lycklig av turkost vatten.

Jag älskar att simma!!!

Den tanken studsade runt i mitt huvud när jag och Maria lattjade i Vasalundshallen igår ikväll. Jag fick helt enkelt feeling. Det var så härligt!

Nu simmar jag tre gånger i veckan. Jag har dragit ner. Det känns som om jag simmar väldigt sällan. Fyra gånger i veckan är ganska lagom, eller åtminstone tillräckligt ofta. Jag älskar inte bara att simma, jag älskar att jag hela tiden längtar efter att simma. Jag älskar att min motivation är så stor och att jag har hittat en fysisk aktivitet som jag hela tiden vill ägna mig åt. Jag vet inte om det ens har hänt förut.

Vi körde ett pass som simfröken lagt upp på facebook, i en grupp för Medleys crawlkurselever. Medelnivå, totalt 1050 meter. Inga långa distanser. Inga intervaller. Ingen kräkmaxsimning. Lätt och kort med i princip bara teknikövningar. Det kändes så kravlöst och roligt! Helt rätt just nu!

Slog rekord i frånskjut efter voltvändning, om man nu kan ha ett sånt rekord. Tror jag gled nästan 10 meter under vattnet mitt under en "räkna armtagshundring". Det var grymt, även om antalet armtag kanske blev lite missvisande den längden.

Avslutade med dykövningar över korv. Planen var ett elegant skutt med hög rumpa över korven, sedan låta benen glida på korven på väg ner i vattnet.

Gick väl inte helt lysande, men det kändes ändå bra att försöka göra något för att lära mig att kontrollera benen istället för att tro att det bara ska ordna sig helt automatiskt. Sen blev det några dyk från pallen också. Ingen koll på vare sig ben eller huvud där heller... Fan.

Första avslutningen och bästa kakorna

Igår var första avslutningen av träningsgruppen i Vasalund. Till detta högtidliga tillfälle hade Mårten bakat de bästa kakorna ever till vår pre-simfika. Det var uppgjort sedan länge, förväntningarna var höga, men ingen kunde bli besviken på dessa chocolate-chip-salt-nutella-superextra-kola-crunch-cookies! Extremt goda och dessutom proffsigt snygga!

På den här kursen har vi två avslutningar (long story) men jag hoppas att det innebär att vi kommer få äta de här små godingarna även nästa gång det är sista gången. Kändes väldigt nyttiga också!

Simpasset såg lite annorlunda ut än vanligt igår, eftersom simfröken Philip under hurrarop bytte ut teknikdelen mot en crash course i fjärilssim. Vi började med kickar med armarna längs sidorna, sedan kickar med armarna framåt, sedan armtag och kick separat och slutligen satte vi ihop.

Jag vill inte påstå att jag simmade fjärilssim. Men jag tog mig framåt en hel längd med hjälp av simning av fjärilskaraktär. Kände mig mäkta stolt över insatsen och var glad att jag slapp se hur det såg ut. Jag låtsas att det såg väldigt bra ut. Typ som när Sarah Sjöström simmar.

Simning av fjärilskaraktär är sjukt jobbigt.

Sen körde vi en serie som bestod av:

50 arm
200 f1 (1.59/100m)
50 arm
150 f2 (1.55/100m)
50 arm
100 f3 (1.46/100m)
50 arm
50 f4 (1.34/100m)

Det var det hela. Det var roligt! Men det är förstås nästan alltid roligt att simma. Kommer sakna gänget på tisdagar när det är slut.

PS. Grym och helt orimlig träningsvärk i benen efter de fjuttiga benövningarna igår.

Podcasts om simning

När jag var ute på långpass härom veckan så lyssnade jag på ett avsnitt av Tripodden som handlade om simning. Det var med Annie Thorén. I podden tog de upp allt möjligt inom simning, både träning i bassäng och simning kopplat till triathlon. De gick även in på tips till nybörjare.

Ett av tipsen var att nöta och att se till att försöka komma upp i distans. Som exempel föreslog Annie en huvudserie på 5x400 meter i lugn fart. Målgruppen var fortfarande "nybörjare" som jag förstod det. Hon poängterade att det viktiga är att hålla jämn fart, så om första går på 6 minuter blankt så bör även övriga ligga därikring.

Sedan lämnade de nybörjarna och pratade vidare om annat.

Jag kände mig grymt provocerad i det här läget. Fram till distansexemplet hade jag känt att jag med mina två år av simträning var lite för erfaren för att vara målgruppen. Efter exemplet kände jag mig förvirrad. Är det vanligt förekommande att nybörjare som knappt vet hur de ska lägga upp sin träning snittar 1:30/100 m i lugn distansfart över 2000 m? Eller hakade jag upp mig på något oväsentligt?

Nu har kompisarna på Medley släppt Simpodden, en podcast om simning och ämnen kopplade till simning. Innehållet kommer variera mellan "allt från babysim till styrketräning för simmare och hur man ska äta inför ett triathlonlopp". Om man får tro dem själva.

I första avsnittet intervjuas Simon Sjödin och när jag lyssnade på det kände jag mig verkligen som målgruppen. När Simon berättade att han simmar 70 000 meter/vecka så blev jag inte provocerad, kanske för att han inte samtidigt tipsade nybörjare om något, i mina ögon, orimligt. Jag kunde istället jämföra och fnissa lite åt mina blygsamma 5 500 meter/vecka.

Även jag har faktiskt varit och snackat simning med programledarsimfröken Hasse för ett avsnitt av Simpodden, så håll öronen öppna under våren. Såvida de inte valt att censurera mig så dyker jag upp i etern någon gång framöver.

Återhämtad?

Jag mår MYCKET bättre!

Det känns visserligen som om jag bara har haft en vilodag, istället för två. Igår var jag nästan död och all energi gick åt för att försöka överleva och idag är jag tillräckligt återhämtad för att vila. Jag var verkligen väldigt trött igår.

Idag, liksom igår, har det istället för träning blivit mycket promenerande med krabban.

Trots att jag egentligen inte orkade igår så var jag och Jontan ute på en shoppingtur. Han behövde köpa cykelskor och jag behövde lämna tillbaka en cykeljacka som inte passade. Förkunnade på vägen mot affären att jag minsann ska lägga skorna på hyllan och sluta cykla efter resan till Mallis. Jag hatar att cykla.

Först var vi på XXL. Där hittade jag en snygg men dubbelt så dyr jacka som den jag just lämnat tillbaka. Tänkte att det nog trots allt är bra att ha en cykeljacka med ordentliga ryggfickor på kommande äventyr. Grät och betalade. Sjukt onödigt köpt av en som ska lägga av.

Fortsatte till Cykloteket och där hängde, förutom skitfina Fjöråbrallor från Norröna i säsongens nya färger, en galet snabb och fräsig cykeljacka från Gore. Den satt som en schmäck, den hade avtagbara ärmar och superbra fickor. Och den kostade tre gånger så mycket som jackan jag just lämnat tillbaka. Grät och fick ångest. Insåg att jag inte skulle lämna butiken utan den. Det svider hårt att punga ut när man ändå ska lägga av.

Vi var i affären helt orimligt länge (Jonas provade alla skor, vi tittade på och pratade om för- och nackdelar med alla racers, säljaren försökte pracka på mig vita överdrag till mina svarta cykelskor så att det skulle se bättre ut med vita strumpor, vilket man enligt den anala cykelbibeln måste ha osv...) så pinan inför betalningen blev lång.

Men nu råkar det vara så att jag är en exceptionellt bra fru, så väl framme i kassan förvandlades min fina, snabba, dyra och ångestframkallande cykeljacka till en present från min make. Man tackar! Om inte det är uppenbart så blir ingen en exceptionellt bra fru utan en exceptionellt bra man. (Såvida man inte föredrar en partner av samma kön förstås, då kan det fungera ändå.)

Efter att ha provat jackan framför spegeln ytterligare några gånger hemma så har jag tills vidare beslutat mig för att fortsätta cykla även efter Mallis.

Jag är nästan så utvilad att jag längtar lite efter att cykla faktiskt.

Det bidde ingenting

Vaknade lite senare än vanligt imorse, men var laddad för långpass. Jag var förvisso rätt trött, trots sovmorgon, men med de senaste passens flyt i löpningen och nya pulszoner att anpassa mig till så var jag ändå ganska pepp på att springa. Men som sagt, trött. Faktiskt jättetrött.

Det började med en idé om 23-25 km runt Djurgården och Brunnsviken. Gäsp.
Eller kanske bara runt Edsviken? Gääääsp.
Nej, så här! Jag springer en liten omväg till Väsjön och kör några intervaller i backen. Gäsp, gäsp, gääsp!
Kanske raka spåret och promenera upp en gång? Zzz...
Okej, jag tar med Reka och kör gröna spåret i Enebyberg. Så får det bli!

Men nej, så bidde det inte heller. Det bidde ingenting. Jag har varit så jävla under isen idag. Fullständigt dödstrött. Orkar knappt ens stå upp längre.

Så det blev vila idag. Och det blir vila imorgon. Jag kan ofta tycka att det är svårt att tyda kroppens signaler, eftersom jag i grund och botten är en lat jävel som hittar på alla möjliga konstiga ursäkter för att slippa anstränga mig. Men att vila idag känns som ett beslut som inte ens behöver processas. Och med vila menar jag två timmars promenad med lilla tant Brun.

Jag får alltid dåligt samvete när jag hoppar över ett löppass, men vill jag träna ihjäl mig så kommer jag ha absolut perfekta förutsättningar för det under två veckor på Mallorca framöver. Jag kan gott fokusera på horisontalläge några dagar, så att jag kommer in i matchen igen.

Runt Vallentunasjön och runt Mörbybadet

Jag hade roligt när jag cyklade imorse. Teamade upp med Theresia och Malin i ottan för att cykla runt Vallentunasjön och sedan, viktigast av allt, fika på Gateau.

Prestigelöst, glatt, händelserikt, lagom tempo och med många skratt. Så kan våra 4,7 mil bäst beskrivas.

När vi var som absolut längst hemifrån havererade Theresias cykel. Vi fick en timme eller två i solen i väntan på Jonas, som likt Florence Nightinggale svepte in som en räddande ängel med en ny cykel åt Theresia. Då kände vi oss lite som proffs.

De följande två milen mot fikat var ännu roligare än de första två, eftersom den nya cykeln var succé, och detta meddelades regelbundet, högt och ljudligt. Det var helt enkelt en jäkligt rolig och härlig förmiddag, som fick mig att må väldigt bra! Jag gillar Chrille också, min hoj. Han funkar fint.

Läs gärna Theresias extremt underhållande inlägg om äventyret på Triathlonbloggen.

På eftermiddagen träffade jag Maria och Mårten på sista tillfället med Try Triathlon i Mörbybadet. Idag var det riktigt givande! Det var inga linor i bassängen utan vi fick simma runt och öva på trängsel, bojrundning, skvalpigt vatten, tömma vattenfyllda glajjor, starter och att sikta.

Att puffas och knuffas lite kärvänligt i en bassäng känns som en barnlek mot hur det kan vara utomhus, så det var nyttigt att friska upp minnet under kontrollerade former så här innan säsongen i öppet vatten börjar på riktigt.

Sen åkte jag hem och käkade pizza.

Sliten + trött + tröskelintervaller = succé

Jag känner mig sliten. Trots att jag sov nästan elva timmar i natt så var jag fortfarande trött imorse. Och det kändes som om någon parkerat en buss på mina axlar. GRYM träningsvärk efter massagen igår.

Fick tvinga mig till att vara open minded inför tröskelintervallerna i simhallen. Kändes segt i början av simningen, men jag bestämde mig för att inte fästa någon vikt vid det, utan bara fokusera på att jag tycker det är roligt att simma. Och tänka sig, det blev ett riktigt bra pass!

Påminde mig själv när jag låg och skovlade hur jobbig jag tyckte den övningen var i början, och att jag inte kom framåt alls. Nu känns det som att det går med en farlig fart.

Min teknik kändes bitvis riktigt bra idag faktiskt. Som om allting bara stämde och jag gled fram helt utan motstånd. Känslan var att jag fick till rotationen bra, hittade greppet och fick en avslappnad återföring. Önskar att någon hade stått på kanten och bekräftat känslan.

Intervalltiderna idag:

8x100 f3 ss, start 2:10
1.46, 1.44, 1.45, 1.43, 1.45, 1.44, 1.42, 1.42

8x100 f3 p+d, start 2:00
1.37, 1.37, 1.37, 1.37, 1.39, 1.38 1.37, 1.37

I vanliga fall brukar jag snegla på väggklockan efter vändningen vid 50 meter för att stämma av att jag simmar i ett bra tempo. Ligger jag efter kan jag öka och ligger jag före kan jag chilla. Tyvärr (?) blir det sånt motljus från fönstren i Sollentuna att det är svårt att se klockan, så idag fick jag gå på känsla hela distansen. Tiderna på den sammansatta simningen blev kanske inte riktigt lika jämna som förra veckan, men jag tycker ändå jag klarade det väldigt bra. Fort gick det också.

Avslutade med att dyka. För att kompensera för att det inte blev några starter i onsdags så körde jag ungefär 15 stycken idag istället. Fast någon kompensation vet jag inte om det var. Det var nog mest för att det var så roligt.

Av typ 15 dyk så var det ett som kändes helt grymt jäkla bra. Som en clean träff mot ytan utan överslag från benen och där glajjorna satt kvar som om inget hade hänt.

Resterande 14 gånger hamnar i spannet mellan misärdåligt och sådär. MEN! Jag dök från den dödshöga startpallen! Alltså inte en sån där töntig minipall som finns i Vasalund. Nej, en riktig! Jajjemen! Flera gånger. Det blev ganska dåliga dyk, men ändå! Wäo!!

Håller mig sysselsatt

Igår var jag på en ny visit hos Carl på Konditionsidrott för att se om vi kunde skruva lite på mina pulszoner. Istället för att som tidigare basera zonerna på maxpulsen så räknade Carl fram dem utifrån min tröskelpuls den här gången.

Han konstaterade att jag har en relativt hög tröskelpuls, och att jag därför sannolikt kan ha ganska hög puls under lång tid, utan att dra på mig massa skit i musklerna. Det gör också att mina övre pulszoner blir lite tajtare, men förhoppningsvis kommer jag ha lättare att hamna rätt under distanspassen nu.

Två saker jag ska ta med mig:

1. Inte vara så fyrkantig gällande pulsen. Den är ingen exakt vetenskap.
2. Försöka att springa lugnare. Vill nog ibland mer än jag egentligen är i form för.

Var svintrött när jag kom hem. Somnade i soffan. Vaknade upp ännu tröttare, frusen och hungrig. Var ohyggligt glad över att jag skulle träffa Maria i Vasalundshallen på kvällen, annars hade jag nog bara krupit i säng och dragit något gammalt över mig.

Vi simmade kräkintervaller. Höll på att späda ut bassängen med min middag. Och ändå gick det inte fort. Jag blir så inni frustrerad. Varför kan jag inte simma fortare? Mina armar dog helt ungefär 37.5 meter in i varje intervall. Det var hemskt, äckligt, vidrigt, jobbigt, tungt, obehagligt och vederstyggligt. Usch säger jag. USCH!!! Kände mig grym i fredags men nu känns det skit igen.

Dessutom fick vi pressa på jävligt hårt för att hinna genom hela passet på de 45 minuter som simhallen erbjuder oss fartfantomer på onsdagskvällar. Hann nästan, behövde bara kapa en aning på möjligheten att simma bort lite mjölksyra i mitten.

Mitt inbokade besök för att pigga upp musklerna hos Jonathan på Naprapathälsan idag kom i precis rätt tid, eftersom axlarna kändes slitna efter igår. Tror faktiskt det blev personbästa i smärta. AJ! Ingen mesig mysmassage där inte. Sjukt bra.

Det sista jag ämnar informera om idag är att jag cyklade imorse. Ensam på Chrille. Jag ifrågasatte mer än en gång när jag var ute varför i jösse namn (vilket är ett fantastiskt uttryck!) jag var så urbota dum att jag anmälde mig till den därninga tävlingen på Mallis.

Cyklade i alla fall bra. Hade en fräsig cykeljacka som jag passat på att låna från Jonas. Är man inte hemma kan man inte protestera. Och jag tyckte återigen att jag hojade vrålsnabbt, men då blev jag direkt nedtagen på jorden av cykelproffset till pappa. Man kan tydligen cykla snabbare...  Typiskt.

Simskolan igår

Innan min simträning igår spanade jag som vanligt på nybörjargruppen. Jonas var inte med men pappa var där. Kände igen mig väldigt mycket i hans frustration och uppgivenhet över att saker och ting inte fungerade, men tyckte ändå det såg lovande ut.

Vi i träningsgruppen hade som vanligt pre-simfika och igår hade jag slagit på stort och bakat kokos- och blåbärskakor. Kan inte minnas när jag bakade kakor senast. Som barn?

Upplägget på träningen såg ut så här:

5 min insim
8x25 teknik med fokus på draget
2x200 f2, vila 30
2x100 f3, vila 20
2x50 f4, vila 10
2x100 f3, vila 20
2x200 f2, vila 30

20 sekunder vila mellan distanserna.

Kändes som en nyttig övning för att känna in olika farter. Dels att simma varje distans två gånger i samma tempo, men också att både kunna växla upp och växla ner, och hitta tillbaka till rätt tempo igen. Dessutom med kortare vila ju snabbare det gick.

Jag känner mig väldigt nöjd med mig själv. Siktade på någonstans mellan 1.55-2.00 min/100m på tvåhundringarna, under 1.50 på hundringarna och under 50 sekunder på 50 m, med tanke på den korta vilan där.

Stoppade klockan på följande tider:

2x200: 3.53 och 3.52 (vilket ger 1.56 resp 1.55/100m)
2x100: 1.49 och 1.50
2x50: 0.50 och 0.51 (vilket ger 1.41 resp 1.42/100m)
2x100: 1.49 och 1.49
2x200: 3.53 och 3.57 (vilket ger 1.56 resp 1.58/100m)

Snyggt va!

Det enda jag saknade igår var feedback. Jag kräver inte jättemycket, men det är upplyftande att få pepping eller höra om något är bra. Eller ännu hellre om något är mindre bra, så att jag har chansen att förbättra mig. Igår var det väldigt mycket eget race, och såna pass har jag redan att par i veckan, dessutom till lägre pris. På tisdagskvällarna vill jag helst få ut lite mer, även om det var roligt igår.

Envishet och tålamod

Medvind!

Jag har tränat regelbundet i ungefär tio år, med en kortare avstickare till sjunde himlen när jag träffade Jonas och hade fullt upp med att vara dödskär i ett halvår eller så. Jag känner att jag är ganska väl medveten om hur upp- och nedgångar inom fysisk aktivitet fungerar.

En grundläggande sak jag har lärt mig är att man inte kan förvänta sig en förändring eller förbättring i det man gör, oavsett sport, genom att försöka vila sig i form under en längre tid. Ibland är det lättare sagt än gjort. Jag hånar min pappa när han, efter 3x45 minuters crawlundervisning och 0 träningspass på egen hand i bassängen, gnäller över att det är svårt, att han inte fattar någonting och att han inte gör några framsteg.

Jag har inte kunnat springa ordentligt under vintern eftersom jag har haft ont i ryggen, så den skit jag ger mig själv nu är inte helt rättvis, men det känns lite som om jag har gjort exakt samma misstag med min löpning som pappa med sin simning. Jag har sprungit mindre och mindre och det har gått sämre och sämre.

Sedan drygt en månad tillbaka så har jag slitit för att vända den negativa trenden. Jag har försökt vara snäll mot mig själv, tillåtit mig att gå i uppförsbackar eller när jag känner mig trött, skippat alla former av intervaller och snabbdistanser. Bara försökt hitta tillbaka till löpningen.

Det har gått jävligt trögt. Har känts tröstlöst. Men så i söndags på långpasset började dimman lätta.

Och idag kändes det som klarblå himmel. Jag har kämpat mig runt det gröna spåret i Ursvik på tisdagsmorgnar sen jag övergick till tjockisvaggen för typ sex veckor sedan. Haft ont i ryggen, gått i backarna och haft det jävligt jobbigt. Men jag har ändå fortsatt.

Trots att jag var svintrött när jag vaknade i morse och trots att jag _verkligen_inte_ville_ springa_ när jag stod där i spåret så gick det så himla bra när jag väl kom igång. Det gick inte jättefort, men jag tuggade på. Och jag sprang i alla backar. Alla backar! Och det kändes bra! Plötsligt händer det.

Here is how to do it

Jag har mycket fritid, ändå är jag lite störd över att jag inte hinner det jag vill. Det jag helst av allt vill nu är att hinna åka till simhallen och fortsätta öva på mina dyk.

I helgen dammsög jag internet efter tips for dummies på hur man övar starter, och på hur man ska lära sig kontrollera sina ben. Som synes ovan så flänger de lite hur som helst i luften och jag har ingen aning om hur jag ska styra vad som händer.

Förstå glädjen när jag hittade en film, den första av en femstegsraket, som inleddes så här:

"When swimmers, especially young swimmers, are learning to dive they often have trouble controlling their legs [...]. Here is how to do it."

Jag räknas väl som ung? Ännu gladare blev jag när jag insåg att jag återigen kan få användning av "korven" jag köpte när jag skulle lära mig voltvända. Back to basics. Hurra!

Om det här är övningarna som gör tricket ber jag att få återkomma till. Just nu känns det som sagt svårt bara att få chansen att prova. Kanske på fredag.

Idag vilar jag. Både jag och mina ben har varit lite under isen efter helgens utmaningar och trots att såväl core, axelträning och yoga har lockat under eftermiddagen så är det horisontalläge som gäller nu.

Och så har jag firat att jag vann Medleys påsktävling på Instagram! Tjohooo!!!!

20 km - HURRA!

Idag sprang jag långpass. Jonas skulle cykla med några kompisar i Nacka så jag liftade med honom in till stan och blev droppad vid Hötorget. Det här var så tidigt att det fortfarande var skitväder men det hade inte börjat blåsa ordentligt ännu (som det gjorde mot slutet). Gatorna var relativt tomma.

Lufsade längs Strandvägen och ut på Djurgården, längs kanalen ända bort till Lilla Sjötullsbron. Sedan tillbaka till Djurgårdsbron och via Valhallavägen och Stora Skuggan hem. Var förvånad över hur långt de kommit med bygget vid Storängsbotten. Tydligen länge sedan jag passerade där.

Även idag provade jag att ha min nya tridräkt närmast kroppen, vilket funkade sjukt bra förutom precis i början när jag bara var tvungen att stanna och kissa. Knöligt värre. Inte gjord för att man ska ha fjorton lager andra kläder ovanpå.

En annan sak som fungerade mycket bättre idag var allting.

Sket i att hålla koll på pulsen, den fick sticka iväg hur mycket den ville, vilket gav ett snitt på 82% av max. Som mest låg jag, enligt Garmin då, på 96% av max. Sket i att ha några krav på att springa utan stopp, utan gick en stund när det passade mig. Ibland passade det mig ofta och ibland passade det mig mer sällan.

Jag hade inte ont i ryggen. Inte en enda gång. Jag hade inte ont någonstans alls faktiskt, men jag var ändå lite sliten när jag kom hem. Skönt att vara det av rätt anledning som omväxling.

Lyssnade på Tripodden när jag sprang, ett avsnitt med Fredrik Zillén. Även om jag återgått till tjockisvaggen så har jag tagit med mig så mycket jag kunnat från det han sa när jag var där. Kort armpendel, grapefrukt under hakan och sånt där. Även idag sög jag åt mig tips från podden, och efter ett par små korrigeringar så gick det lite, lite lättare när jag sprang hemåt. Syntes även på kilometertiderna.

När jag kom hem körde jag axelstyrka och åt lunch, sedan somnade jag i soffan och blev liggande där flera timmar, helt oförmögen att röra mig. Det var länge sen jag kände så här.

En nästan rolig cykling

Idag var jag ute och cyklade med Jonas och min nya kompis Linda. Eftersom Linda är det mest populära namnet i min vänkrets så kommer jag kalla henne Kelpie-Linda. Hon har också en kelpie, Mist, och likt andra träffas för att diskutera hur man får ihop barn och träning, så hittade vi varandra för att kunna prata om hur man kombinerar en så aktiv hund som en kelpie med triathlonträning. Och förstås träna ihop. Linda ska köra en HIM i Vansbro.

Jag vill inte säga att det var jättekul att cykla. Men jag kan sträcka mig till att säga att det var lite kul. Det var lagom långt (35 km inkl. fika), bitvis väldigt fina vägar, sol och tydligen vindstilla (jag tyckte det var motvind men Jonas och K-Linda sa att det var fartvind). Vi cyklade snabbt så in i helvete. Folk stannade upp på gatorna och undrade vad som hände när vi zoomade förbi. De såg oss aldrig ens. 25.4 km/h i snitt. Akta.

Har äntligen köpt mig en tridräkt inför Mallorca och provade den under rundan. Är jättenöjd! Blev en 2xu kompressionsdräkt, men den är nog lite för stor för att ge någon vidare kompressionseffekt. Om detta bryr jag mig föga, för den satt ytterst bekvämt. Skönt att kunna provträna i den så att jag inte bjuds på några överraskningar på tävlingen på Mallis.