Medvind!
Jag har tränat regelbundet i ungefär tio år, med en kortare avstickare till sjunde himlen när jag träffade Jonas och hade fullt upp med att vara dödskär i ett halvår eller så. Jag känner att jag är ganska väl medveten om hur upp- och nedgångar inom fysisk aktivitet fungerar.
En grundläggande sak jag har lärt mig är att man inte kan förvänta sig en förändring eller förbättring i det man gör, oavsett sport, genom att försöka vila sig i form under en längre tid. Ibland är det lättare sagt än gjort. Jag hånar min pappa när han, efter 3x45 minuters crawlundervisning och 0 träningspass på egen hand i bassängen, gnäller över att det är svårt, att han inte fattar någonting och att han inte gör några framsteg.
Jag har inte kunnat springa ordentligt under vintern eftersom jag har haft ont i ryggen, så den skit jag ger mig själv nu är inte helt rättvis, men det känns lite som om jag har gjort exakt samma misstag med min löpning som pappa med sin simning. Jag har sprungit mindre och mindre och det har gått sämre och sämre.
Sedan drygt en månad tillbaka så har jag slitit för att vända den negativa trenden. Jag har försökt vara snäll mot mig själv, tillåtit mig att gå i uppförsbackar eller när jag känner mig trött, skippat alla former av intervaller och snabbdistanser. Bara försökt hitta tillbaka till löpningen.
Det har gått jävligt trögt. Har känts tröstlöst. Men så i söndags på långpasset började dimman lätta.
Och idag kändes det som klarblå himmel. Jag har kämpat mig runt det gröna spåret i Ursvik på tisdagsmorgnar sen jag övergick till tjockisvaggen för typ sex veckor sedan. Haft ont i ryggen, gått i backarna och haft det jävligt jobbigt. Men jag har ändå fortsatt.
Trots att jag var svintrött när jag vaknade i morse och trots att jag _verkligen_inte_ville_ springa_ när jag stod där i spåret så gick det så himla bra när jag väl kom igång. Det gick inte jättefort, men jag tuggade på. Och jag sprang i alla backar. Alla backar! Och det kändes bra! Plötsligt händer det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar