Jag känner mig som ett skämt idag. Vaknade upp med något som jag närmast vill likna en baksmälla. När jag gör något som får mig att känna mig duktig så blir jag väldigt sprudlande och upprymd, men det håller oftast inte i sig i mer än en dag eller två. När lyckoruset släpper så känns allting extra grått och tråkigt igen. Jag behöver konstanta bekräftelser på min ypperlighet för att vara tillfredsställd.
Idag kan jag endast med voluminös ansträngning flytta vänstra lillfingret till Caps Lock för att med stora bokstäver påminna mig själv om att JAG SÄNKTE MITT PB MED 10% på 50 m i måndags och att det fortfarande gör mig helt awesome! Tänk om jag skulle göra samma förbättring på 100 m. Det skulle vara helt galet. Nu är ju förvisso planen att jag på sikt ska simma ännu snabbare än så, men det ser jag som ett mer långsiktigt projekt.
På kort sikt är planen istället att försöka minska ner lite på simningen, till tre pass i veckan eller så. I söndags träffades jag, Lindad, Theresia och Malin för att snacka förväntningar inför Engadin och när jag klagade på hur uselt min löpning går så antydde Linda lite försynt att jag kanske borde överväga att fokusera mer på den och lägga mindre tid i bassängen. Jag kände mig en aning stött och insåg omedelbart att jag blev det bara för att hon har alldeles, alldeles rätt. Inga argument emot.
Jag simmar för mycket och cyklar och springer för lite. Det är den bittra sanningen. Och allt jag vill är att simma ännu mer och cykla och springa ännu mindre.
Men nu har vi vår utmaning i Engadin att se fram emot, och eftersom vi är ett lag så har jag någon annan än mig själv att ta hänsyn till också. Så nu blir det besök hos naprapaten idag, sen ska jag försöka komma till en läkare för att se varför jag har svårt att andas när jag springer. Slutligen funderar jag på att skaffa en coach som kan hjälpa mig att komma på rätt köl i löpningen.
Just det. Ska försöka överleva den här dagen också. Hejarop och chokladpraliner emottages tacksamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar