Att springa kändes åtminstone görbart, men inte heller det särskilt lockande. Inte ett dugg lockande faktiskt. Till slut stack jag ut ändå.
Inledde med några utfallssteg, ett tips från naprapat-Anna, för att aktivera bålen. Sedan joggade jag Kaninstigen ner till stranden och vidare till backen som går upp till Utsikten. Från de karga klipporna ser man hela Ireviken och havet till horisonten. En av mina absoluta favoritplatser.
Det är också slutet på "hemliga stigen", en mysig promenadväg genom skogen som morfar brukade ta med mig på när jag var liten. Att gå hemliga stigen var alltid jättespännande och det är ett väldigt fint minne jag har med mig från min barndom.
Men åter till löpningen. Jag sprang den steniga backen upp mot Utsikten fem gånger och promenerade ner. Sen promenerade jag upp tre gånger och joggade ner. Pausade en stund uppe på klipporna med Jonas (som promenerat dit för support) när jag var klar, och sedan tog jag hemliga stigen (som vissa numera kallar gula spåret) tillbaka hem till stugan.
Det var sjukt jobbigt att lufsa i backen. Var helt knäckt på toppen vid fjärde och femte intervallen. Pulsen var kräkshög, mjölksyran sprutade och jag kände mig i usel form. Men det var ett bra pass och jag är jätteglad att jag kom iväg ut. De knotiga tallarna, sanden, dofterna och havets dånande gör mig lycklig! Under såna omständigheter kändes till och med den vidriga backlöpning upplyftande och, i alla fall delvis, njutbar.
Därför är det tråkigt att redan vara hemma igen. Hade gärna stannat på Gotland minst en vecka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar