Förlåt, skidåkarjävlar!

Jag kanske tog i lite väl mycket igår. Gick lite hårt åt er. Det var inte meningen. Men jag tycker faktiskt att många av er kunde vara bättre på att samsas, det tycker jag.

Jag hoppade över intervallpasset idag. Ställde in, trots att till och med kläderna var förberedda i badrummet (se bevisbild). Och är ganska stolt över mig själv för det. Vaknade i natt (flera gånger faktiskt, eftersom jag var tvungen att sova slalom mellan hundarna, vilket inte var jättebekvämt) och kände mig... lite, lite risig. Kanske lite snor, kanske bara trött och stel i kroppen, men tillräckligt för att jag skulle dra i handbromsen.

Det känns som att jag har ett väldigt bra flyt med min träning just nu, och när det är så blir jag extremt motiverad och kanske lite överentusiastisk ibland. Vill inte missa ett pass för allt i världen för då är allt förstört. Typ. (Fast det egentligen är tvärt om.)

Men idag tryckte jag bort de tankarna, liksom tankarna att jag borde bita ihop för att det bara är några dagar kvar tills jag får vilovecka. Försöker gilla läget och vara nöjd med mitt val.

Så fantastiskt stillsamma är inte mina vilodagar ändå. Idag klickade jag på mig skridskorna för första gången och swoschade till jobbet över isen. Det var så in i helvete jobbigt. Och så in i helvete kallt. Och det gick så in i helvete dåligt. Jag hatar skridskor. Jag kan inte åka på dem.

Men det är ett smidigt sätt att ta sig till jobbet på, det går inte att komma ifrån.