Elsa flyttar ikväll

Elsa flyttar till ett nytt hem ikväll. Om ungefär tre timmar blir hon hämtad av sin nya husse. Hon kommer att bo på Ekerö med andra kelpiekompisar och hon kommer att få valla får. I onsdags tog jag beslutet att låta henne somna in, så den här lösningen att omplacera henne, som jag aldrig i livet vågat hoppas på att kunna göra, känns som ett mirakel.

Det är många känslor som slåss i mig just nu.

Positiva känslor. Tacksamhet över att hon får leva vidare, lättnad över att slippa oroa mig över vad hon ska hitta på, glädje över att hon kommer få göra det hon föddes till och vetskap om att jag har tagit rätt beslut, hur tungt det än har varit. När hon vallade i somras så var hon så harmonisk och glad, och jag kände att ingenting jag gör med henne kan ge henne så mycket som vallningen.

Sen allt det negativa. Inte bara sorg utan skuldkänslor också. Kunde jag inte varit bättre, gjort bättre, fått det att bli annorlunda? Känslor att jag sviker henne och skickar bort henne från sin flock, sin familj. Jag försöker att inte tänka på det här för då gör det så ont i mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag försöker fokusera på det positiva. Men jag är också orolig för hur Reka ska ta det, rädd att hennes vardag ska bli tristare och att hon ska bli annorlunda när hon är ensamhund.

När vi vaknade i morse låg Elsa och myste lugnt och stilla mellan mig och Jonas med tassarna i vädret medan Reka hoppade jämfota på Jontans mage, slickade honom i ansiktet, hoppade ner och upp i sängen som en vilde, rullade runt på golvet och tjatade om att vi skulle gå upp. Just då kändes det väldigt märkligt att det var den lugna, snälla hunden som är problemet, inte den andra knasbollen.

Jag har varit ledig från jobbet idag och gått en lång promenad med Elsa i skogen, medan Rekan fick följa med husse till jobbet. Sen blev det mys med god tuggis och under eftermiddagen har vi sovit flera timmar men trots det är jag fortfarande trött. Det tar på krafterna att bearbeta det här. Har inte tränat sen i onsdags och det var länge sen det kändes så långt bort att göra det. Vet att jag borde men energin räcker inte till det just nu. Det här är så jävla sorgligt.

Jag blir som mest ledsen när jag tänker på allt som jag och Elsa har upplevt tillsammans, allt roligt vi har gjort, all kärlek hon har gett mig och hur hon har berikat mitt liv. Jag brukar säga att hon är som ett par gamla jeans. De där sköna favvojeansen som är lite för slitna men som sitter perfekt och som man älskar och inte vill göra sig av med, trots att de kanske börjar bli lite väl trasiga.

Elsa kommer att få det jättebra, hon får leva vidare, jag kan hälsa på henne och jag vet att det här är rätt beslut. Men det gör det inte mindre ledsamt att säga hejdå till en livskamrat och bästa vän. Hon har lärt mig mycket.

Så Elsis, tack för allt! Och förlåt. ❤