Den yoga jag ägnar mig åt är inte så meditativ. Har alltid haft svårt att ta till mig saker när det blir för mycket flum-flum. Men även i den lite mer fysiskt krävande yogan som jag gillar så handlar det om att hitta sin inre styrka och ett lugn. Nu har jag yogat så länge och regelbundet att det liksom börjar smitta av sig på livet i övrigt. Det inre lugnet. Harmonin. Längtan efter att omfamna livet, älska varje ögonblick, lägga min själ i det jag gör, följa min längtan och leva mina drömmar.
Allt som oftast är jag mitt vanliga, aggressiva, stressade och vintertrötta jag. Men ibland glimmar det till, det inre lugnet. Då jag kan känna mina andetag. Se mig själv promenera längs en kritvit sandstrand. Umgås med vänner i den varma, mörka natten. Vara där jag hör hemma. När allt är möjligt!
Kanske handlar det här inte alls om yoga. Det kanske bara är lätt att hitta sig själv när man mest fokuserar på att andas, sträcka och vrida kroppen eller att orka hålla en tung position. Så säg att vi inte ger yogan creds för mitt ökade inre lugn.
Då står jag fortfarande här med en kropp som är så uppenbart mycket mer smidig och rörlig än när jag började med yoga för ett par år sedan. Från skuldror ner till tår. Och inget slår att få sträcka ut kroppen när man vaknar på morgonen. Köra ett pass som träffar exakt rätt och får varenda muskel att mjukas upp och bli skönt medgörlig. Det är en bra start, gör att jag känner mig ren inombords.
Så summa summarum. Genom att läsa det jag har skrivit kan man konstatera att jag har blivit lite flummig trots allt. Men också att alla borde prova yoga. Inte en gång utan några. Ge det en chans. På DoYogaWithMe.com och YouTube finns något för alla. Inga ursäkter att låta bli.
Eller som Paolo Roberto säger:
-"Du kan ha en vältränad kropp eller du kan ha ursäkter. Du kan inte ha båda."
 |
| Jag gillar löparyogan med Fiji McAlphine på fmyoga.ca |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar