Och en ytterligare en utmaning för sommaren: Väsjöbacken.
Jag har länge pratat om hur tuff och ball man är om man springer intervallisar i den backen. Efter idag vet jag exakt hur tuff man är. Eller korkad.
Efter tredje vändan upp var jag nästan död, låg i en svettig, skakig liten hög och försökte få luft högst upp i backen. Bröstkorgen nära explosion. Plötsligt hör jag någon ropa: -"hallå, behöver du hjälp?". Två kvinnor på promenad ser mig i mitt bedrövliga tillstånd och undrar om jag har råkat illa ut? Jag tackar så mycket för omtanken men förklarar att mitt lidande är självförvållat och att det ska vara så här. Jag tar nästan livet av mig för att det är... kul. Möter dem senare under nedjoggen och tackar återigen för att de brydde sig. Men kände mig lite som en idiot. En stolt idiot!
Jag var stolt över att ha tagit mig upp för kullen tre gånger. Det tog, i lugnt tempo, ungefär 1,5 minuter varje gång och det var typ de jobbigaste minuterna i mitt liv. De två första gångerna gick jag sista biten upp men tredje gången sprang jag hela vägen (om man nu kan kalla det att springa när det egentligen mer var löpningsliknande rörelser i slow motion).
Ska försöka köra backe minst en gång i veckan nu (om jag lyckas förtränga hur vidrigt det var igår) och om ett par veckor ge mig upp för samma sida av Väsjöbacken som idag igen och jämföra känslan. Förhoppningsvis kan jag springa hela vägen alla tre vändorna. Det är roligt med mätbara projekt.
2 kommentarer:
Haha Synd när folk tror man behöver hjälp istället för att bli imponerade... ;-) Men jag är imponerad!
Eller hur! Rätt sak att säga hade givetvis varit att jag är riktigt häftig som kämpar med något så fruktansvärt.
Tack för att du förstår! :-)
Skicka en kommentar