I morse när jag vaknade kändes det först som att känslostormen efter helgens bravader börjat lägga sig lite. Men när tankarna vevat igång ordentligt så insåg jag att, nej. De har inte släppt. Jag är fortfarande förtrollad, uppslukad och fascinerad av upplevelsen. Jag kanske aldrig blir mig själv igen. Kan det vara det här som kallas kärlek vid första "ögonkastet"? Jag vill aldrig göra något annat!
Igår kom resultatet från tävlingen. Det gjorde inte saken bättre. Vi var nämligen inte bara grymma i förhållande till oss själva. Vi var grymma i förhållande till alla i damklassen. Hade vi inte tagit den galna vägen över jättecementröret och tappat minst 20 minuter (kanske t om 26 minuter enligt resultatlistan) så hade vi kommit trea av åtta deltagande tjejlag. TREA! Nu kom vi fyra och även det är grymt, 9 minuter efter trean, 55 minuter efter vinnaren. Vi som aldrig har orienterat, aldrig paddlat kanadensare och knappt (aldrig) cyklat MTB. Vi kanske rentav har talang? Eller så var alla som startade mer eller mindre nybörjare...
Under paddlingen var vi näst bäst på alla sträckor utom en. Kanske lite oväntat men det är klart, vi läste ju på Internet kvällen innan hur man skulle göra. Hur svårt kan det vara liksom... Den avslutande löpningen var inte heller särskilt pjåkig. På sista löpsträckan hade vi faktiskt snabbaste tiden av alla till första kontrollen. Snabbast var vi även till första kontrollen under löpning/äventyrsdelen.
Fy fan vad grymt. Jag är i chock. Vi trodde ju länge att vi var sist eller nästan sist, särskilt som vi höll på så länge. I beskrivningen av tävlingen stod det att korta banan beräknades ha en segertid på 2,5-3 timmar. Inte ens herrarna klarade det dock, och damklassegraren höll på i fem och en halv timme. Men det visste vi ju inte då...
Här kan du för övrigt läsa Lindas ord om tävlingen. Hennes inlägg petar igen de känslomässiga hål jag tycker att jag själv inte lyckades fylla med min beskrivning av loppet.
1 kommentar:
GRATTIS!! =OD
Skicka en kommentar