Reflektioner kring loppet

Bilderna är tagna före (t.v) och efter (t.h) loppet. Visst är det så att man inte kan tro det? Vi ser så pigga ut!

Jag skrev för någon vecka sedan, när jag genomfört Cross Triathlonet på Ekerö, att det värsta med att vara så jävla hög på såväl sig själv som på livet är att från toppen så finns bara vägen nedåt. Ack så fel jag hade. Upplevelsen igår var så jävla häftig, det finns inte tillräckligt många kraftuttryck som kan beskriva den. Jag hittade en topp till. En sjukt jäkla hög topp. Hoppas jag aldrig trillar ner.

Faktum är att jag tror att ytterst få personer i min direkta närhet förstår vad det var jag och Linda gick igenom igår. Tröttheten efter att ha varit igång med olika utmaningar i över sex timmar. Den mentala prövningen som var minst lika stor som den fysiska. Att inte veta exakt vart vi skulle, ingen snitslad bana att följa. Allt annat jag har gjort tidigare - vandringar, marathonlopp, swimrunlopp och terrängtriathlon framstår som väldigt okomplicerade och enkla i jämförelse. Det går inte att beskriva.

Som lag funkade jag och Linda, visserligen helt väntat, fantastiskt bra. Att ge upp är aldrig ett option när vi kör, vi stöttar och peppar varandra hela tiden, genom svackor och svårigheter. När orken och/eller motivation tryter. Jag var den här gången den rutinerade i vårt lag. Med mina tre förberedande paddlingar och tre MTB-pass var jag att betrakta som expert. Linda hade inte ett enda sådant pass och var ändå SÅ - jävla - GRYM! Det var som om hon aldrig gjort annat. Igen - respekt!

Det är inte utan att jag undrar vad som har hänt med mig den senaste tiden. Jag verkar helt sakna kontroll över mig själv, hoppar på helt galna saker utan att ens reflektera över vad det är jag ska göra. Och det är så sjukt häftigt att kunna göra det. Och jag vill bara ha mer. Mycket mer! Jag är gränslös.