Igår blev jag besprutad. Vaccinerad. Twinrix mot Hepatit A och B i armen och Dukoral mot Kolera och Turistdiarré i en påse med hem. Ska dricka första dosen Dukoral om en vecka, andra om två. Tanken på att dricka vaccin känns en smula avskräckande, men vaccinationstanten sa att det smakade hallon. So be it. En ny dos Twinrix blir det om en månad.
Jag är egentligen ganska spruträdd men eftersom JG är fjorton gånger värre än mig så har jag lagt mig an med nån slags "äh, skärp dig, hur farligt kan det vara"-attityd. Så jag var inte ens nervös innan. Däremot hade jag jävligt ont i armen precis efteråt och jag var tvungen att tröstshoppa nya örhängen. Sen kändes det bättre.
Vaccineringen hade varit en utmärkt ursäkt att slippa intervallerna igår men motivationen för löpning är hög (tack vare Gipis) och jag åkte glatt till Danderyds Gymnasium på eftermiddagen och brände av intervallerna på banan där. 10 x 50 s med 90 s joggvila, plus uppvärmning och nedvarvning. Härligt!
Men den här vaccinationen då? Varför? Jo, i november bär det av till Filippinerna. En vecka i Manila och några dagar på Boracay, en ö med en fyra kilometer lång kritvit sandstrand - White Beach. Mhm!
Dagarna i Manila är jag splittrad till, det ska jag erkänna. Tidningen Vagabond skriver så här:
"Farligt, skitigt och fattigt. Få städer har så dåligt rykte som Filippinernas huvudstad. Här finns få öppna platser, få vackra byggnader, stan saknar ett riktigt centrum och man går lätt vilse. Beväpnade vakter vaktar butiker, banker, hotell och bostäder. Familjer lever på trottoarer och i fallfärdiga skjul längs Pasig River. Trafiken är intensiv och luften förorenad."
och
"Stan gömmer sin charm väl och kräver tid och tålamod av sin besökare. Första intrycket är jobbigt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar