Jag är galet opeppad på löpning just nu - det är så INTE min grej att slira runt i snömodd. Jag vill dra något gammalt över mig och kika fram igen när vi har barmark och ljusa kvällar. Men det går inte.
Efter en härlig lördagskväll i glada vänners lag, vilken innebar skratt, minnen, sjukt mycket mat, några glas vin och lite mindre sömn än vanligt, så trodde jag inte att jag skulle springa idag. Ville inte springa idag. Verkligen inte. Trött.
Redan i fredags bestämde jag mig för att lätta på trycket lite i löpningen, att lägga intervallpass som motarbetar motivationen åt sidan ett tag, och bara vara nöjd med att hålla rutinen igång på ett kravlöst sätt. Det är okej. Mitt fokus är på simning den här säsongen och räcker inte tiden, orken eller drivet så är det i förta hand löpningen jag prioriterar ner.
Idag bestämde jag mig sent om sidor för att jag var duktig om jag bara tog mig ut och sprang. 5 eller 15 kilometer var helt oviktigt och ett lugnt lufs skulle duga. Det slutade med 17 tappra, starka kilometer. Jag höll mig så mycket jag kunde till sopsaltade cykelvägar och löpningen gick hur lätt som helst. Som att springa en långpromenad. Drog till och med en extra repa till Danderyds sjukhus bara för att få avsluta med backen upp till Mörby C. Den var inte ens en utmaning.
Är stolt över mig själv. Jag har valt en hobby som innebär en hel del fysiska prövningar men det betyder inte att träningen alltid är efterlängtad. Ibland måste man bara göra, och när kroppen svarar som idag är det den bästa belöningen som finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar