Simning, löpintervaller och hallucinationer

Jag tog en paus från jobbet igår och drog till Sollentuna Simhall (hej simhallen!) för att simma ett distanspass på 3000 meter. Gott om plats i bassängen.

Fy satan vad roligt det var. Fick feeling i början och trots att det (som vanligt nu efter sommaren) kändes jäkligt trögt och gick provocerande långsamt att simma utan min superhjältevåtdräkt så bara älskade jag att vara i bassängen! Älskade att voltvända. Älskade att fundera på olika bitar av tekniken. Älskade att vattnet var turkosblått. Älskade kaklet. Linjerna på botten. Allt. Det var så härligt!

Att springa intervaller imorse var inte alls lika härligt. Det har inte blivit så mycket av den varan under sommaren och det tar ett tag att komma in i att gilla att det är svinjobbigt. 6x2 minuter med 2 minuter joggvila blev det för mig. Reka körde minst arton gånger så många och peppade mig hela tiden när hon tyckte det gick för långsamt. Bästa intervallkompisen!

Förresten kan jag meddela att jag mår väldigt bra igen. Det har gått ungefär två veckor sedan jag la om min kost och slutade trycka i mig ohemula mängder fika och choklad, och jag mår så bra. Alltså, SÅ JÄVLA BRA! Kan knappt beskriva hur mycket jag trivs i min kropp just nu, hur fräsch och lätt den känns. Att jag fortfarande hallucinerar och ser cupcakes och kanelbullar dansa framför ögonen när blodsockret sjunker är ett hanterbart problem, så länge jag kan fokusera på den fina känslan i kroppen.

Try Triathlon från åskådarplats

Jag är rätt osugen på triathlon. Rätt osugen på tävlingar i största allmänhet faktiskt. Så istället för att vara med och köra igår kväll så var jag bara på plats och hejade, insöp atomsfären och stämningen. Tänker att jag sparar på mig tills det är skarpt läge på söndag. Men då jävlar! Det ska bli jättekul och jag älskar att jag är anmäld till sprintdistansen och inget längre.

Vid Sjöhistoriska träffade jag Mårten och hans kompis Kalle, Maria och Lim som också bara hejade, och Theresia som bara valde att simma. Det är grymt bra träning att tumla runt bland alla andra ivriga simmare, så det slipper komma som en chock på tävlingsdagen hur stökigt det kan vara. Efter en simning på Try Triathlon kommer det riktiga loppet kännas som en barnlek.

Pappa var också med och körde sitta andra triathlon någonsin.

Som vanligt var det en kort introduktion först. Björn, Adam, Micke och Fredrik berättade hur kvällens upplägg såg ut, och medan de andra sedan lyssnade till tips och trix på olika stationer passade vi på näst översta bilden att ha lite picknick i solen. Fantastisk kväll!

Jag och Lim tog uppgiften att dokumentera eventet på största allvar! Reka, som också var med som support, tog även hon sin uppgift att peppa på stort allvar. Hon var bästis med alla. Ville kramas och hångla med alla. Hon brukar inte vara så social, men igår var allting väldigt roligt.

Det var riktigt roligt att stå på åskådarplats och jag blev faktiskt väldigt peppad av alla som kämpade så hårt och såg så himla glada ut. På söndag ska jag också se glad ut. Det är mitt primära mål.

Pappan då? Jo, han slipade tiden från förra veckan med 5 minuter och blir farlig på söndag.

Tillbaka inomhus

Som synes var jag och Theresia lika glada som alltid när vi i förmiddags träffades i Vasalundshallen, som precis öppnat igen efter sommaren, för ett distanspass på 4000 meter. Simning är roligt!

Vattnet var iskallt. Jag tippar på 14 grader. Högst. Kanske bara 12 eller 11. Så fort vi stod still så frös jag. Barnen har väl inte hunnit kissa upp värmen i vattnet än kan man tänka.

Vi körde igång och simningen kändes bra fast ändå inte. Det gick långsamt. Långsammare än det gjorde i våras. Det är inte konstigt men det är irriterande. Det är speciellt lätt att bli nedslagen efter att ha simmat som en torped i våtdräkten hela sommaren. Jag trodde ju för ett kort ögonblick att jag var ganska bra, men nu känns allt som fusk. Styrkan sitter tydligen i dräkten.

På den positiva sidan var att 25 meter kändes väldigt kort efter all simning i 50-metersbassäng och öppet vatten. Negativt att det var svårt att hitta farten i kroppen, vilket var uppgiften mot slutet.

Passet tog lång tid. Så lång tid att alla andra besökare i simhallen tröttnade och gick hem. Egen bana är larvigt, egen bassäng ska det vara! Jag och Theresia blev också trötta, och tyckte att det aldrig tog slut, men vi gick inte hem för det. Vi började resonera enligt mantrat som jag har hört att Anonyma Alkoholister har - "idag är jag nykter, vi får se hur det blir imorgon, men idag är jag nykter". Och så tänker man så, varje dag.

Vi gjorde en övning i taget och sa - "nu gör vi den här, vi får se om vi fortsätter sen eller inte, men först gör vi den här". Och så var vi plötsligt klara, efter nästan två timmar.

Slutet var bäst. 12x25m med fenor. Fullt ös. Riktigt grymt med en pulshöjande avslutning efter att ha mellanmjölkssimmat i över en timme. Och även om armarna började bli trötta så fanns det kräm i benen.

Agilitytävling i Märsta

Tävlingarna avlöser varandra. Idag var det jag och Tratte som åkte till Märsta-Sigtuna BK på agilitytävling.

Agilityklassen låg först och vi hade startnummer 1 på en bana som inte hade några direkta svårigheter. Jag körde ganska safe, det kändes inte som att det gick så fort, men det gjorde det. Det är ju alltid roligast att vinna men idag fick vi nöja oss med en andra plats, slagna med tre hundradelar av en snabb liten rackare till stock dog (som för övrigt vann båda klasserna). Vi knep i alla fall en pinne, trots att det var så få startande i klassen, så nu har vi två pinnar i agility och två pinnar i hopp.

Så här såg loppet ut:



Nästa lopp, hoppklass, bjöd på en lite svårare bana. Eftersom jag var rätt nöjd med att redan ha tagit en pinne så satsade jag på aningen djärvare handling. Det var nog inte det i sig som var problemet, men när Reka gick ur slalom två portar för tidigt precis i början (eftersom det låg en tunnel bakom, vi har inte lyckats träna bort det) så tappade jag det helt. Allt gick fel, jag glömde banan, vi diskade oss och istället hittade jag på lite innan vi kutade i mål. Fast det påhittade kändes rätt bra faktisk.

Nu ska vi se om vi kan hitta några fler tävlingar som passar in i den redan fulltecknade kalendern. Vore ju kul om Reka kunde bli en klass 3-hund innan nästa valpkull...

Riddarfjärdssimningen 2015

Jag var av oklar anledning väldigt nervös innan loppet. Gah!! 2,5 km var längre än jag tidigare simmat i ett svep och jag tänkte att det kanske skulle bli lite jättejobbigt. Riddarfjärden kan vara guppig och jag har lätt för att bli sjösjuk. Samtidigt ville jag förstås göra ett bra lopp. Gissade att jag skulle kunna ligga mellan 1:45-1:50 min/100 m, och hade som förhoppning att komma in under 45 minuter.

Jonas var med som personlig fotograf (så lyxigt!) och mentalt stöd, och efter att jag hämtat ut startkittet med badmössa och tidtagningsband promenerade vi hela simsträckan mot Stadshuset, tog ut riktmärken och tittade på bojarna som jag senare skulle runda. Det var ett riktigt bra drag och det hjälpte mig i otroligt mycket under loppet att veta precis vart jag skulle. Enligt Garmin simmade jag 2530 meter, vilket faktiskt är helt grymt om det stämmer. Bara 30 meter extra, det är ingenting.

Tio minuter innan start fick vi kliva ner i vattnet för att värma upp, kissa och positionera oss bakom startlinan. Jag la mig i fältets vänstra del längst fram, där jag hade rak väg fram till mitt första riktmärke.

Sen gick starten och ett stort gäng simmade iväg med en farlig fart. Sen blev det lugnt och jag behövde inte trängas med andra tävlande alls under loppet.

Återigen hade jag ett bra huvud med mig i vattnet. Jag var inställd på att det skulle ta en stund, och att jag skulle fokusera på en bit i taget och beta av mina riktmärken. Försökte tänka på att hålla en bra teknik och att trycka på framåt i en lagom fart. Däremellan sjöng jag små sånger i huvudet (vatten, stan är full av vatten... Stockholm i mitt hjääääärtaaa...) och tänkte hur grymt det är att ligga och simma mitt i stan. Funderade över hur rent vattnet var.

På vägen mot Stadshuset hade jag solen i ögonen när jag navigerade och vågorna mot mig, och det kändes som att jag inte kom framåt alls. La på lite extra ben (go, go, Gadget legs) och tänkte att det nog skulle bli bättre efter att jag rundat bojen, men det enda som hände var att jag slapp solen i ögonen. Vågorna kom fortfarande plaskande från alla tänkbara håll. Jävla Riddarfjärden.

När jag till slut nådde målet och fick sätta handen på rampen för elektronisk tidtagning så kändes det ändå som att det hade gått ganska snabbt, i alla fall rent mentalt. Jag hann inte ens förbanna att eländet aldrig tog slut, och jag hade nog kunnat fortsätta ett tag till.

Men när jag klev upp ur vattnet var jag faktiskt riktigt trött. Riktigt trött och väldigt, väldigt nöjd. Nöjd för att jag höll ett bra tempo genom hela loppet, trots att Riddarfjärden inte kändes välvilligt inställd till att ha oss simmare där. Nöjd för att jag höll mig positiv i tanken. Nöjd för att jag inte sparat särskilt mycket på krafterna.

Min officiella tid i loppet blev 45:11 (1:48/100 m) vilket gav mig en andraplats i min ålderskategori. Och det är förstås nytt personligt rekord eftersom jag inte har simmat distansen förut. Jag är så jävla bra! Fuck jä.

Distanspass i Huvudstabadet

Jag är så sjukt jävla taggad över att äntligen få komma igång med min simträning ordentligt igen. Alltså galet peppad! Den här veckan mjukstartar jag lite, och sen måste jag hålla ut ytterligare två veckor innan träningsgruppen drar igång och jag får lägga upp en plan för kommande säsong med Simfröken.

Tills dess ska jag göra två saker:

1. Fundera på vad jag har för mål med simningen.
2. Komma igång i bassängen och simma långt.

Jag pratade med fröken igår, och det var förstås han som tyckte att jag skulle sikta på att komma upp i distans nu med lite längre pass fram tills allting börjar. Och som förberedelse för Koster.

På frågan hur långt långt är så svarade han tvåtusen meter. När jag sa att det väl är rätt så kort ändrade han sig snabbt, och sa att långt är fyratusen meter. Det gäller att vända kappan efter vinden. Jag antog förstås utmaningen direkt. Så långt har jag aldrig simmat på ett träningspass.

Idag tog jag i alla fall tag i punkt 2 på listan. Drog till Huvudstabadet med Theresia för ett distanspass på 3000 meter. Var sugen på att ge mig på det längre passet, men det är ändå någon form av vilo-/uppstartsvecka den här veckan så jag fick lägga band på mig.

Jag är mycket stolt över att själv ha knåpat ihop den här omgångens träningspass (fast egentligen har jag mest kopierat tidigare utmaningar). Mitt problem är att jag inte litar på mig själv, och om jag lägger upp passet på egen hand så tycker jag av någon anledning att det inte är lika viktigt att jag följer det så noga.

Men idag gick det bra. Följde snällt planen och kämpade på med gott humör. Trots att det var mycket folk i banan så var det bara ett enda tillfälle där jag blev störd av någon annan medsimmare. Däremot stördes jag oavbrutet av barn som hängde på linan och sprattlade med sina små tassar inne på snabbanan. Inte okej.

Efteråt kändes det så jäkla bra i kroppen. Skönt trött i axlarna, skönt trött överallt. Lite glad och lite lycklig!

Pirr och planering

Om mindre än två månader är det dags för Koster swimrun och nu har det publicerats vilka lag som kommer delta. När jag hade läst igenom listan behövde jag omedelbart lägga mig ner på golvet med fötterna högt och andas djupa andetag. Det är grymma, grymma swimrunners som kommer tävla på Koster. Grymma.

Och så jag och Lindad. Ducks. Jag känner mig hedrad över att vi anses platsa i det här gänget. Blev peppad som fan faktiskt. Och lite skakis. Fast glad.

Älskar banans upplägg. Massor av simning (men i stökigt, kallt vatten, med maneter, salt och vågor?) och korta, korta löpsträckor i förmodat klurig terräng. En längre löpning på 3.7 km i början och en på 5.5 km på slutet. Resten är bara kortisar. Längsta simningen är 800 meter. Ska bli sjukt spännande! Whii!

Planen fram till loppet? Först och främst ska det springas. Jag tänker inte fokusera allt för mycket på distans, utan mer på att få upp farten. Team Nordic Trail och intervaller. När jag inte springer ska jag simma. Och så ska jag styrketräna. Det här kommer bli bra! Och kul! Sa jag whii?

Hajar i poolen?

Det känns som att hösten börjar imorgon. Imorgon flyttar jag tillbaka jobbet till kontoret, och den här veckan ska jag försöka använda till att komma tillbaka in i rutinerna hemma och i träningen.

Inledde det sistnämnda med ett besök vid Huvudstabadet idag. Med tanke på hur trött jag var efter loppet igår så kanske jag borde ha vilat idag, men jag längtade så mycket efter att simma i bassäng och när Theresia efterlyste sällskap så var jag inte sen att hänga på. Premiärbadade min snabba shark bite från TYR.

Kroppen protesterade vilt under uppvärmningen. Verkade tycka jag var galen och jag funderade ett kort tag på om jag var det. Sen släppte det och allt kändes jättebra, även om det gick lite sakta utan våtdräkt. Men roligt var det, väldigt roligt. Vill tillbaka!

Är så jävla laddad för att komma igång med simträningen nu. Står som en galopphäst i startboxen och hoppar jämfota av förväntan. Det enda jag behöver är en simfröken som kommer in i matchen, öppnar boxen och styr all min motivation och energi rätt. Då kommer det här bli en jäkligt rolig häst höst.

Ångaloppet 2015

Jag kände mig som ett litet barn på julafton när jag vaknade. Äntligen var det dags för Ångaloppet, mitt och Lindads fjärde i ordningen, tillika loppet där min kärlek till swimrun väcktes 2012.

Om du undrar vilka dagar som varit fina och varma den här sommaren så kan du titta i min kalender över lopp ovan. Solen stekte över Ånga Gård och det var strålande väder, som alltid när Sofia kör swimrun. (Du behöver inte tacka mig.) Att det i övrigt varit en ganska blöt och kall sommar märktes dock tydligt längs banan, som bjöd på ändlösa möjligheter till gyttjeinpackningar eller plask och lek i geggamoja. Tungt att forcera.

Hade sett framför mig hur jag på lätta ben skulle studsa fram mellan stenar och rötter i skogen. Boink, boink, boink. Så var inte fallet.

De enda boinksen som hördes var när jag upprepade gånger trampade snett, slog knäna mot klipporna, fastnade i grenar eller då jag slängde mig handlöst i vattnet och slog bröstet i en sten så jag tappade andan. Utöver detta hade jag en kropp som inte ville vara med idag. Alls.

Kände det redan från början, men försökte hålla modet och humöret uppe. Ibland känns det ju tufft när man startar lite för häftigt, men sen vänder det och plötsligt blir det bästa loppet ever. Men det vände inte idag, det blev bara värre. Jag blev feg ute på klipporna på havsvarvet eftersom jag inte litade på att mina ben skulle orka ta emot mig om jag tog ett för stort kliv neråt, eller att foten skulle stå pall för ytterligare en snedtrampning.

I år var det rekordmånga lag anmälda till Ångaloppet, 420 stycken, att jämföra med vårt första år då det var 100. Eftersom vi deltagit så många år fick vi starta i den andra startgruppen av sex. Bra tänkte vi. Offensivt. Målet var ändå att vi skulle ha roligt och vara glada.

Det som hände var att vi blev omsprungna. Hela tiden. Det låg alltid en stressad, frustande man precis bakom, och det gjorde det väldigt svårt att koncentrera sig på att sätta fötterna rätt. Vi blev trängda av folk som hade bråttom förbi och vi fick ofta kliva åt sidan och stanna för att släppa förbi lag.

Att bli konstant omsprungen är en av de saker jag klarar absolut sämst och den här dagen bjöd på många, många möjligheter att träna på att hantera just det. Till slut gav jag liksom upp och bara skrattade åt det. Orkade inte.

De snabba växlingarna som vi hade sett framför oss lyste med sin frånvaro. På de flesta ställena hasade vi oss långsamt ner i vattnet, och eftersom det var så grumligt att man inte såg Jack Shitt så blev det ett försiktigt trevande ut på djupt vatten, innan vi kunde komma iväg.

Simningen fungerade däremot väldigt bra för mig. I vattnet var jag stark och jag älskade att simma utan våtdräkt. Det var så länge sen nu! Njöt av varje armtag och önskade att simningarna hade varit längre så att vi hade kunnat ta in lite på alla som kutade om oss.

Men, överlag, så var jag mest väldigt trött. Längtade bara efter att allt skulle vara över. Efteråt kände jag mig helt tom, både fysiskt och mentalt. Ingen kraft kvar i kroppen och inte lust med någonting. Inget kändes roligt. Jag var besviken, och kanske lite arg, över att kroppen inte ville vara med den här dagen trots att den var så himla viktig för mig.

Nu känns det lite bättre, men jag är fortfarande väldigt, väldigt trött. Imorse upptäckte jag en... vahetteree... tjejgrej, och kanske påverkade det. Eller så hade jag bara en dålig dag. Sånt händer antar jag. Vår tid i mål blev 03:59:31, vår näst sämsta tid i Ångaloppet och långt från förra årets 03:35:01. Om det nu har någon betydelse. Ett skitlopp är ett skitlopp oavsett tid.

Känner mig faktiskt lite trött på att köra lopp nu, och jag har fattat beslutet att mitt nästa fokus får hamna på Koster swimrun. Jag tänker fortfarande köra de tävlingar jag har planerat - Riddarfjärdssimningen, Stockholm Triathlon och Hofors Adventure Race - men det får vara en del av träningen. Ingen särskild uppladdning och inga inställda träningspass för att toppa formen. Inga krav på prestation eller tid.

Slutligen, tack till Jontan som, precis som vanligt, var precis överallt under loppet och fotade.

En sjukdom jag aldrig blir frisk från

Det är inga huge news men jag har en sjukdom som heter Alopeci. Jag upptäckte den första kala fläcken i hårbotten när jag var 12 år och när jag var 15 år hade den vuxit sig så stor att jag var tvungen att skaffa peruk.

"Var tvungen" är förstås en definition man kan fundera över, för naturligtvis var det ingen som tvingade mig. Men att tappa hår är mer känslosamt än man kanske kan tänka sig om man inte är drabbad själv. Speciellt i tonåren. Jag är förstås glad att jag inte har råkat ut för något värre, men för den sakens skull vill jag inte förringa det jag har växt upp med. Eller utan.

Anledningarna till att man tappar hår på det här sättet är lite oklara, men man misstänker stress, psykisk stress. Ofta har personer som tappar håret varit med om någon omstörtande eller traumatisk händelse eller upplevt en lång pressande period. Alopeci har också viss ärftlighet. 20 % av de som drabbas kan namnge en eller flera släktingar som också drabbats. Jag är en av dem. Min pappa har också alopeci, på hakan.

Våren 2012 var min sjukdomssituation så pass bra att jag senare den sommaren valde att sluta med peruk. Det var en enorm frihetskänsla. Jag använde min frihet till att under hösten lära mig simma och att därefter utöva sporter som inkluderar simning. Det har tillfört så otroligt mycket till mitt liv! I vattnet har jag upplevt så mycket glädje, passion och tillfredsställelse. Jag har fått många nya vänner.

De senaste veckorna har jag inte mått så bra. Jag har varit stressad, ätit dåligt, tränat mycket begränsat och haft väldigt lite egen tid. Jag har inte jobbat särskilt mycket men jag har heller inte haft någon semester att tala om den här sommaren. Och jag har tappat hår. Det gör alla, det är inte konstigt. Men på min hårborste har det varit mycket mer hår än det brukar vara.

Jag har sen den första fläcken dök upp aldrig varit helt frisk. Kommer antagligen aldrig bli det heller. Fläckarna rör sig långsamt runt på mitt huvud. Ibland är de större, ibland är de mindre. Varje gång fläckarna rör sig håller jag andan och hoppas att de inte ska stanna på någon framträdande plats. Jag är så jävla rädd att det ska hända. Och jag får ont i magen varje gång jag hittar ett nytt ställe av blank hud på huvudet. Jag lever alltid i ovisshet.

Ganska länge har jag saknat hår på en liten fläck högt upp på bakhuvudet. Ingen jättebig deal. Men nu har min känsla av att jag har tappat ovanligt mycket hår visat sig stämma. Ett par mindre fläckar i anslutning till den förra, liksom en stor kal fläck längre ner i nacken, har bildats. Jag ser ut som en förbannad Schweizerost i hårbotten. Jag vill gråta men det hjälper förstås inte.

Jag har så mycket. Jag har ett så rikt liv. Min uppväxt har varit fantastisk, min familj har varit trygg. Är trygg. Jag lever volvo-, villa-, vovvedrömmen med en underbar man. Min ekonomi är bra och jag är frisk i övrigt. Jag reser och upplever, jag har massor av vänner som bryr sig om mig och jag sover gott på nätterna. Jag mår bra. Nej, jag mår fantastiskt. I det stora hela alltså. Men jag saknar hår och jag är rädd.

Så mycket av en människas identitet sitter i håret. Jag vill inte ha peruk igen. Jag vill inte tvingas skaffa någon edgy frisyr med halva huvudet rakat bara för att jag måste. Jag vill inte sticka ut. Jag vill fortsätta simma, fortsätta känna regndroppar i hårbotten, fortsätta att svettas och träna utan att behöva fixera peruken med en keps. Fortsätta vara den Sofia jag har fått vara sedan 2012.

Jag försöker tänka att jag är vacker som jag är. Det är antagligen ingen annan än jag som bryr sig om att jag har alopeci. Jag kämpar varje dag för att inte låta känslan av att världen går under ska få ta över. Tankar jag väldigt sällan delar med någon. Men nu har jag delat en del och det känns skönt.

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Från Gillisviken till Riddarfjärden

Jag saknar simbassängen. Verkligen jättemycket! Idag simmade jag i Gillisviken med pappa i följebåt och efter bara några minuter freakde jag ur fullständigt pga sjögräskaos och var tvungen att tillkalla sjöräddningen, ja pappa alltså, för att få hänga lite på jollen och lugna ner mig.

Jag är tydligen inte så jättemodig när det väl kommer till kritan. Och just där och då saknade jag turkost klorvatten och en svart linje att följa oerhört mycket. Övervägde att lägga av med ow-simning.

Hur jag från det läget kunde gå till att i princip omgående efter avslutad simtur hugga en startplats till Riddarfjärdssimningen är lite oklart. Men nu är det gjort och jag behöver inte vela mer.

Jag har funderat ett tag på att anmäla mig men inte kommit till skott.

Har inte kunnat bestämma mig för om jag vill simma 800 meter eller 2500 meter. Den kortare distansen lockar mig för att jag tycker det är roligt att kunna trycka på lite mer och för att jag inbillar mig att jag skulle kunna placera mig hyfsat där. För att jag kunde det i Stockholmssimmet. Däremot är det dåligt värde på anmälningsavgiften när tävlingen är över på 12-13 minuter.

Den längre distansen var ett alternativ eftersom jag aldrig har simmat så långt och det vore en nyttig erfarenhet. Och dessutom skulle det vara kul att se om jag orkar hålla ett högre tempo även på en längre distans.

Men eftersom jag nu övertog en startplats så kunde jag sluta fundera. Det blev 2500 meter, vilket nog ändå var den distans mitt undermedvetna bestämt sig för. Har jag tur får jag en guldbadmössa.

Det nya inom spa och skönhet

Jag har egentligen inget att säga. 

Kutade en sväng idag också. Lite längre än igår, och genom skogen. Var nära att lämna Garmin hemma för att inte råka tjuvkika på tempot, men den kom med i sista stund ändå. Bara för att. Men jag tittade inte på vare sig tid eller sträcka utan sprang bara som jag hade lust.

Anledningen till att jag ens hade lust in the first place var att jag, efter en blygsam morgonpromenad med Los Trattos, satt blickstilla och jobbade hela dagen, och fikade ohemula mängder tillbehör till mitt te. Yes, gödningskuren fortsätter. Tur att det redan är augusti och att livet snart återgår i rutiner, regelbunden träning och mellanmål som inte i huvudsak består av socker och smör.

Hundsaliv är förresten det nya inom spa och skönhet har jag hört, och efter löpturen fick jag en gedigen behandling av min bruna lilla terapeut. Så om du tycker att min hud strålar lite extra så vet du varför.

VM-guld!

Satan vad grym hon är, Sarah Sjöström! Så jävla mäktigt att leverera ett världsrekord i semin och sen vara ännu snabbare i finalen. Vilket huvud! Vilken tjej! Jag är så dödsjävlaimpad så det finns inte!

Själv levererade jag knappt fem kilometer löpning i morse. Tungt och segt var det, kanske för att jag kutade innan frullen. Katten fick stanna hemma till förmån för musik i öronen, men jag ångrade mig en smula när jag kom till en liten backe och körde tre korta, snabba vändor upp i den. Reka älskar backintervaller. Blir helt vild. Jag kände mig inte alls vild.

En deppig dag

Bilden är inte autentisk, den är återanvänd. Men den är representativ. 

Jag är deppig. Mest beror det sannolikt på att jag inte har rört mig särskilt mycket idag, och i kombination med det tryckt en hel tvåhundragrammare Marabou Black. Sånt får mig att må dåligt. Efteråt.

Dessutom har jag äntligen (?) läst Min Hästs Bästa, volym 1 och 2. Det var inte så kul som jag trodde det skulle vara. Alla storys är makabra och hästarna skickas till slakt, kastar sig ut för stup och dör, säljs, bryter nacken och flyr ut på vidderna för att aldrig komma tillbaka. Någon enstaka historia hade lyckligt slut men mest var det total misär.

Slutligen har jag bytt header på bloggen och responsen på det nya var klart negativ från två av tre närvarande familjemedlemmar. Jag uppfattar det som att jag inte är fin.

Och Sverigedemokraterna är tydligen större än Moderaterna nu. Vad fan är det för fel på folk?

Nu skiter jag i det här och går och lägger mig istället. Imorgon kanske det blir bättre.

Stockholmssimmet 2015

Idag var det dags för Stockholmssimmet, min första renodlade simtävling. Inget cykla eller springa också.

Som jag skrev häromdagen så hade jag i våras höga förhoppningar om att simma under 17 minuter, men eftersom det inte blivit så mycket organiserad och genomtänkt träning under sommaren så hade jag dragit ner förväntningarna lite. Eller... det är inte rätt beskrivning. Jag ville gärna göra ett bra lopp men samtidigt inte lägga någon press på mig själv att jag måste simma på en viss tid.

Istället gick jag all in för att ha roligt och planen var att se till att jag var riktigt trött när jag kom i mål. När allt kommer omkring är det ju inte varje dag man får chansen att simma genom Djurgårdsbrunnskanalen, så det såg jag fram emot.

Starten gick i vattnet precis nedanför Djurgårdsbrunns värdshus kl. 10:00. Innan dess hade jag hämtat ut tidtagningchip och badmössa nedanför Sjöhistoriska, samt varit i vattnet och värmt upp några minuter innan den obligatoriska genomgången. Kissat lite i våtdräkten och sånt viktigt.

När jag anmälde mig fick jag ange vilken tid jag planerade att simma på, för att hamna i rätt startgrupp, men eftersom det inte var mer än totalt drygt 50 tävlande på distansen (1 km) så startade alla samtidigt. Jag la mig nästan längst fram i mitten och sen var vi iväg.

Det första som hände var att mina glasögon läckte in vatten. Trots att jag testat dem innan start. Lyckades stoppa läckan, men vattnet låg kvar hela loppet, vilket gjorde att jag inte såg något, åtminstone inte när jag andades åt höger. Det var förbannat irriterande men jag tyckte inte jag hade tid att åtgärda problemet. Det var bara att bita ihop.

Det var trångt i vattnet i ungefär fem sekunder. Sen hade jag gott om plats hela tiden. Kändes som om jag sicksackade fram och tillbaka i kanalen men eftersom jag inte såg riktigt vart jag var så vet jag inte säkert. Jonas sa att jag låg väldigt långt till vänster.

Min första inre demon kom vid bojen som informerade om att det var 500 meter kvar. Halva loppet kvar! Jag började bli trött och hade lätt kunnat ge vika. Men icke. Så jävla stark i skallen. Istället för att tappa geisten vände jag det till att det bara var hälften kvar. Tryckte på lite extra och började räkna ner distansen. Tänkte att var 90:e sekund så var det en hundring mindre kvar, give or take.

Med en liten bit kvar och målet i sikte såg jag att jag tog in på två simmare framför mig. Bestämde mig för att ta dem på upploppet! Jag låtsades att de var tjejer (fast jag visste att det var två killar) och att om jag simmade förbi dem skulle jag vinna loppet, en variant av ett pepptips jag fått från Karin Ringnér. Funkade jäkligt bra och snart var jag ikapp och förbi.

Mål var under lilla Sjötullsbron, men tiden stoppades först efter att vi klättrat upp på land och klivit på tidtagningsmattorna. Jonas stoppade sin klocka när jag passerade under bron, och min tid på 1 km simning väljer jag att sätta till 16:27. Simfrökens ögon blir antagligen fuktiga av stolthet nu, men jag valde faktiskt att lämna Garmin hemma, så någon egen tid har jag inte.

Min uppstigning var katastrofal, jag såg ingenting och jag halkade ner i vattnet igen när funktionärerna försökte dra upp mig. Samtidigt kom en av herrarna jag simmat om tidigare ikapp och tog sig upp på mattan en sekund före mig. Försökte brutalt häva mig förbi honom men misslyckades och tappade därmed min fjärdeplats totalt i loppet.

Efteråt växlade vi några ord och han sa "du måste vara gammal simmare va?". Såna komplimanger värmer så varmt i ett wannabehjärta att jag förlät honom för stölden av min fjärdeplats direkt! Jag simmade snabbare, så det känns okej att vara storsint!

Istället slutade jag alltså på en femte plats totalt och tredje plats av damerna, vilket innebar prisutdelning och pokal! Så fantastiskt roligt och högst oväntat! Är otroligt nöjd med mitt lopp och hur jag hanterade alla tankar i huvudet. Att jag kämpade så himla bra och simmade så snabbt (1:39/100m, exkl. uppstigning)!

Och vilken skön revansch att få, med två DNF-lopp i bagaget. Är jättestolt över mig själv och min insats idag!

Foto: Jonas Demnert