Exklusivt, bara på Sofias Secrets

Som enda blogg har Sofias Secrets fått möjlighet att träffa en av Stockholm Marathons hetaste debutanter för en exklusiv intervju. När vi träffar Sofia sitter hon i hemma i kökssoffan med ett leende på läpparna. Hon ser nästan oförskämt pigg ut!

Sofia, grattis till en lysande debut i Stockholm Marathon! Hur känns det?
Tack, det känns jättebra. Jag gjorde precis vad jag skulle, tog det lugnt genom hela loppet och kom i mål ungefär på den tid jag tänkt mig, strax över fem timmar. Jag är otroligt nöjd!

När kom du på att du skulle springa marathon?
Det var i höstas när jag anmälde mig till Team Stockholm Marathons träning. Ville egentligen bara utvecklas i löpningen och hade absolut inte tänkt springa marathon. Men jag insåg ganska snabbt att jag nog skulle ångra mig, så jag anmälde mig till loppet. Och det är jag glad över nu.


Var det så jobbigt som du trodde?
Ja, visst var det det. Blev förvånad över hur tidigt jag började känna motstånd i benen. Redan vid 17-18 km började benen kännas tunga och de små delmålen jag satte upp framför mig fick kortare och kortare avstånd mellan sig. Först var det fotografering vid 20 km. Sen stod familjen vid 22 km, Saras pojkvän vid 24 km. Vid 28 km var det high five och två tredjedelar avklarade. Vid 30 km dags för foto igen och vid 32 km stod världens kanske bästa hejarklack. Sen blev det tungt på riktigt.


Hur kände du när Sara lämnade dig vid 30 km? Var det uppgjort sen tidigare?
Vi hade pratat igenom det ordentligt innan så att vi båda var okej med tanken att dela på oss om någon ville springa på lite fortare eller kanske sänka tempot. När Sara sa att hon ville kämpa för att komma under fem timmar var jag glad för hennes skull över att hon kände sig så pigg. Jag började själv bli rejält sliten och var nöjd med tanken på att själv bestämma tempot resten av loppet. Jag hade redan tappat förmågan att småprata och att öka tempot var inte ett alternativ.


Du sa att det blev tungt på riktigt vid 32 km. Berätta mer!
En mil kvar, 10 km. Det kändes både kort och oöverkomligt långt på samma gång. Jag började med att gå den branta backen upp för Västerbron, sen sprang jag till nästa vätskekontroll där det blev promenad igen. Tog mig fram kilometer för kilometer och försökte bara tänka på hur det skulle bli när jag gick i mål.  Det blev en del gående men inte så mycket för ganska snart insåg jag att det gjorde mycket ondare att promenera än att jogga lugnt. Så jag tuffade på. Benen var tunga som bly och fruktansvärt stela, och jag försökte ignorera att jag mådde illa. Plötsligt var det bara fem kilometer kvar, fyra kilometer, tre kilometer. Sen började det komma mer folk längs med banan och sista kilometern fick jag nya krafter av alla som hejade på. Jag kan inte i ord beskriva känslan när jag svängde runt sista kröken och såg tornet på Stadion. Att få springa i mål var underbart!!

Hur vill du annars beskriva loppet?
Det var inte den folkfest jag hade väntat mig. Hade nog sett loppet som ett avslutande fyrverkeri på en lång och intensiv träningsperiod. I själva verket är det nog träningen som har varit fyrverkeriet. Jag är så glad över att jag har gjort det här, all tid jag lagt ner på löpningen, på att lära mig mer om hur jag ska äta rätt, hur jag orkar mer än jag tror, hur olika sätt man kan bli trött på och hur kroppen påverkas av långdistanslöpning. Det har varit så otroligt roligt och lärorikt. Jag vill fortsätta!

Däremot är jag, så här i efterhand, lite förvånad över att jag sprang så långsamt. Snittade 7:20 under loppet och det är ju inte direkt någon fart som får kepsen att blåsa av. Men  jag tog mig å andra sidan tid att stanna och dricka vatten vid varje kontroll, få i mig extra energi, gå på toaletten och liveblogga under loppet och det har förstås sänkt snitthastigheten.  Och det var dessutom helt enligt planen.

Hur firade du din prestation igår?
Jag och älsklingen tog in på Grand Hotel. Låg i bubbelpoolen i spa-anläggningen och satt en lång stund i ångbastun. Det var otroligt, otroligt skönt. Sen blev det en hamburgare i baren innan det var läggdags. Sov dåligt för att benen värkte, men när jag vaknade på morgonen tappade jag upp ett varmt bad som verkligen gjorde gott. Och frukostbuffén var grymt bra!

Hur känns kroppen nu?
Självklart är jag stel när jag har suttit ner en stund, men jag mår inte sämre än jag har gjort efter långpassen med TSM. Nästan bättre faktiskt! Inga skavsår att tala om. Har shoppat och gått en liten promenad idag, och jag mår verkligen oförskämt bra. Det är ett gott tecken, jag är i en grymt bra form.

Vad har du för plan med träningen framöver?
Jag längtar efter att börja styrketräna igen. Att köra riktigt hårt i gymmet. Samtidigt blir det en period av kravlös löpning, korta rundor i skogen med hundarna. Bara njuta av det som är det bästa med att springa. Sen vill jag ha nya mål och nya lopp att träna för. Kanske Lidingöloppet 15 km och Hässelbyloppet med målet att komma under 55 minuter. Men jag får se. Inget är bestämt ännu.

Slutligen, springer du Stockholm Marathon 2012?
Det är inte omöjligt. Förutsättningarna skulle vara mycket bättre och jag skulle kanske kunna sätta tidsmål då. Jag är definitivt öppen för det men det är för tidigt att bestämma något nu.


Och med de orden lämnar vi Sofia vid köksbordet. Fortfarande med ett leende på läpparna.