22,6 km - ett rent helvete

Ja, dagens TSM-träning var ingen rolig upplevelse. Fy fan säger jag! Kände mig pigg och motiverad innan men kom snabbt ner på jorden när vi började springa och tempot var, i mitt tycke, på tok för högt i förhållande till sträcka och underlag. Vi sprang 22,6 km på 2 timmar och 30 minuter så snittiden slutade på 6:38 min/km, men tempot var väldigt ojämnt och vissa kilometer tror jag gick på strax över 6 min/km. Dessutom var det dåligt uppstyrt av ledarna och kaos på slutet.

För min egen del gick det bra fram till ca 15 km, men då kom krämporna. Vänsterfoten domnade, jag blev stel i sidan och hade svårt att springa normalt. Började fokusera på mina armrörelser och skulderbladen istället för smärtan i benen och det funkade bra ett tag.

Den hemskaste biten var från Sankt Eriksplan upp till Odenplan där det var riktigt moddigt, svagt uppförslut och mina vrister gjorde fruktansvärt ont. Fick liksom inget fäste. Jag var så nära att ge upp då, men lyckades bita ihop och ta mig till Stadion på något sätt. Helvete vad jobbigt det var.

Försökte stretcha direkt efteråt men hade typ ingen känsel i benen så jag satte mig i omklädningsrummet istället. Mådde lite illa men tvingade i mig två frallor, två bananer och ungefär en liter vatten. Det kändes som kolsyra i hela benen och det var länge oklart om jag överhuvudtaget skulle kunna stå upp igen, men det gick så klart och jag tog mig hem. Men jag hade inte långt till tårarna på vägen och jag antar att det var för att jag var så otroligt utmattad.

Drack mer när jag kom hem, åt lunch trots att jag fortfarande mådde illa och sen var jag tvungen att gå och lägga mig. Sov över två timmar och sedan kändes det lite bättre, så jag lyckades till och med gå en sväng med hundarna, trots att jag förvarnat dem om att det skulle få nöja sig med trädgården resten av dagen.

Förutom pastalunchen har jag fikat en av gårdagens biskvier och sen blev det en CG's pizza till middag. Inte världens bästa men jag orkade inget annat. Borde nog ha ätit mer för nu är jag hungrig igen, men jag ligger i sängen och orkar inte röra mig mer.

Snart kommer Jontan hem! Den här gången av ensamhet har gått mycket bättre än förut. Tiden har gått snabbt men det beror nog på att det har varit ett så fullspäckat schema. Det blir i alla fall skönt att få hem honom i natt.

Nu ska jag sova tills han kommer! Jag har faktiskt sprungit längre än ett halvmarathon idag!! :)