Det är inte jag som bestämmer

Det här inlägget kommer bli långt, jag känner det redan nu. Det handlar om träning.

Med anledning av att jag fick obehagliga känningar i benen när jag sprang i söndags och i tisdags mejlade jag PT-Tompa härom dagen för att fråga hur jag skulle bete mig. Det känns ju naturligt att kroppen blir sliten av så lång löpning, men någonstans känner jag att det borde finnas en gräns mellan "bra" och dåliga reaktioner. Och eftersom jag vet precis hur tråkigt det är att behöva avbryta träningen på grund av skada så vill jag inte hamna där igen.

I svaret jag fick läste jag "sluta springa för alltid", "inget marathon", "eventuellt amputera", men det var förstås inte vad det stod. Det som verkligen stod var i korthet att jag sannolikt är lite överbelastad och inte har hunnit återhämta mig ordentligt mellan löppassen, något man kommer till rätta med genom att vila ordentligt. Dessutom äter jag alldeles för lite. Jag blev först oändligt deprimerad men när det fått sjunka in lite så insåg jag att paniken som uppstod var ganska överdriven. Så illa är det inte.

Fortfarande rekommenderade Tompa vila från löpningen och just det här var något som jag hade väldigt svårt att ta till mig. Han sa vila och jag sa vad sa du? Han upprepade och jag hörde inte igen. Det ville liksom inte gå in. Jag har frågat säkert 3-4 gånger om han tycker jag kan springa långpass på söndag men jag vet inte vad han har svarat. Det går inte in. Så jag tror att svaret var nej, men jag letar efter halmstrån, typ att jag kan springa lite, springa långsamt, springa tills det gör ont igen... vad som helst, bara jag slipper avstå!

Var den här sinnessjuka motivationen för att springa kommer ifrån vet jag inte. Det är inte jag som bestämmer. Jag vet inte ens om jag gillar att springa... men jag antar att jag gör det. Jag gillar de sällsynta pass när jag känner mig stark, snabb och oövervinnerlig, när jag kan springa i skogen, njuta av naturen och har känslan av att kunna fortsätta springa för alltid. Det händer inte så ofta, speciellt inte nu på vintern, men på något sätt är det vad jag strävar efter. Dessutom har jag förstås ett visst mått av yttre motivation. Jag kan stolt säga till folk att jag är en löpare, inte nån j-la soffpotatis. Ibland är det värt en hel del. För det tredje mår jag inte bra om jag låter bli.

Förutom att jag har återhämtat mig dåligt så äter jag för lite. Det är något som också kan öka skaderisken. Jag behöver äta mer av allt, men framför allt mer bra fetter, typ olivolja, avokado och fisk. Om hur jag ska äta tänker jag lära mig mer när jag kommer hem från skidresan, med hjälp av PT-Tompa. Har bestämt mig för att genomföra ett (o)vetenskapligt kostprojekt fram till maraton, men eftersom jag vill vara lyckligt ovetande när jag äter för många apfelstrudels i backen så väntar jag med att börja tills vi kommit hem från Österrike. Sen ska jag äta helt enligt regelboken i ett par månader och se vad som händer. Jag har ett otroligt driv just nu och jag tänker utnyttja det!

I helgen ska jag sätta mig och fundera över "läxan" jag har fått. Vad är det värsta som kan hända om jag blir skadad och hur kan jag vända negativa tankar till positiva? Det tål att tänkas på... speciellt med tanke på min helt oväntat starka reaktion på att behöva vila från långpass en kortare period.