Det går bra igen

Det är skönt när det vänder, när det går från uppförsbacke till plan mark eller rent av nedförsbacke. Idag har jag sprungit intervallisar med Linda och det var både uppförsbacke och nedförsbacke. Mentalt och fysiskt. Och på riktigt.

Uppvärmningen gick i en farlig fart, 5:35 min/km, och jag överlevde det. Jag pratade till och med under tiden, om än en smula ansträngt. Ändå så skrämmer det mig att springa så fort. Hela kroppen skriker nej, trots att jag, åtminstone när jag är vid mina sinnens fulla bruk, inte tycker att den borde det. Det är ansträngande men ingen anledning till den fysiska panik som uppstår. Reaktionen är intressant.

Sen körde vi 5x500 meter med 1 min gåvila mellan intervallerna på banan vid Danderyds gymnasium. (Det var bajskluttar på flera ställen på bana 2. Konstigt. Varför bara på den banan?) Hur som helst. Första intervallen gick alldeles för fort, så efter det sprang jag och tänkte att jag skulle ta det lugnare hela tiden. Då blev det bättre, även om benen fortfarande sprang fortare än vad jag ville. Snittfarten i intervallerna blev ungefär 5:00 min/km. En minuts vila kändes kort, men också som en bra övning.

Nedvarvningen var väldigt tung för benen och jag var riktigt trött efteråt, trots att jag försökte ta det lugnt på banan. Nu, efter lite mat, mycket vatten och en dusch så känner jag mig dock väldigt, väldigt nöjd. Inte bara med idag utan med löpningen överlag. Det går snabbare nu, alla pass går snabbare, och det är inte för att jag har blivit snabbare (det tar betydligt längre tid) utan för att jag har bestämt mig för att jag ÄR snabbare. Min kropp protesterar men huvudet är fast beslutet. Och så ska det förbli.

Snabbt!