Idag är det förresten sex år sen vi avlivade Izza, min inkörsport till kelpien och en underbar vän. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på den kvällen och natten. Inga glada minnen, inte bara för att hon försvann den natten utan också för att det var startskottet för en väldigt jobbig tid för mig.
Nu ligger Izza begravd under blåbärsrisen på landet tillsammans med sina två favoritbollar och jag brukar gå dit och prata med henne ibland.
They say memories are
golden
well maybe that is true.
I never wanted memories
I only wanted you.
In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.
If tears could build a
stairway
and heartache make a lane,
I’d walk the path to heaven
and bring you back again.
1 kommentar:
Åh, jag saknar också Izza. Hon var den första hund jag liksom "connectade" med. Så fin! Visste faktiskt inte att hon vilar på landet med sina favvebollar, och det känns verkligen helt rätt att det är där hon är. Kram /Onkel G
Skicka en kommentar