Att jag aldrig lär mig

Det finns några grundläggande saker med träning som man (tydligen) bör (måste) påminna sig om då och då. Följande:

• Jämför dig aldrig med andra.
• Jämför dig inte med hur du önskar att du vore.
• Mät dina förbättringar istället.

Sagt och gjort. Rotade lite i gamla löparminnen på Funbeat och hittade följande träningspass från nästan exakt ett år sedan:

   25 januari 2011

Sara sjuk så jag sprang norra vägen runt Edsviken hem från jobbet. Gick upp för Falkberget. Jävla skitpass. Underlaget sög. Knögglig is med snömodd ovanpå på Sollentunasidan och "bara" snömodd på Danderydssidan. Tog två steg fram och gled ett tillbaka. Blev på dåligt humör direkt och blev bara argare ju längre jag sprang. Skitunderlag. Skitpass. Kände mig i alla fall rörligare i ben och höfter efter stretchen, för att nämna något positivt. Och tiden blev bra trots allt.
Tid: 1:01:25
Sträcka: 8,77 km
Tempo: 7:00 min/km

Och så lämpligt att jag sprang samma sträcka (fast fortsatte något längre) igår, hem från jobbet. Förutsättningarna vad det gäller underlaget känns skrämmande lika.

   26 januari 2012 

Hem från jobbet med hundarna. Förutom att snömodden gjorde mig förbannad, precis som vanligt, så gick det ganska bra. Det här skulle väl egentligen varit någon form av intervallpass men, också som vanligt, så infann sig inte tillräckligt med motivation för det. Försökte att i alla fall ligga på lite extra och inte såsa allt för mycket, trots underlaget. Och ett genomfört löppass är trots allt bättre än uteblivna intervallisar.
Tid: 00:57:55
Sträcka: 9,11 km
Tempo: 6:21 min/km

Plötsligt så känns all min förtvivlan över att löpningen går så dåligt just nu som ganska obefogad. Vilken fantastisk förbättring på bara ett år!! Heja mig, jag är ju grym! Vad är det för orimliga krav jag ställer på mig själv som gör att jag inte känner så? Skärpning!

Yogandet går faktiskt också väldigt bra just nu. Har på sista tiden verkligen märkt förbättringarna och hur mycket rörligare jag har blivit. Igår kunde jag sitta med raka ben och nudda mina tår med fingertopparna. Hur stort är inte det? Är faktiskt väldigt glad att Sara inspirerade mig att börja med yoga för snart ett år sedan.