Nu är jag igång igen

Har äntligen kommit igång igen med träningen efter jul. Vilan blev ju lite längre och ordentligare än jag hade planerat eftersom jag blev sjuk, men jag försökte tänka på de positiva effekterna man får av att vila sig i form, och såg fram emot att känna mig som en raket när jag väl kom igång.

Så blev det inte.

Sprang långpass med Jonas i söndags och det var riktigt tungt redan efter milen. Fick kämpa för varje steg och ville så gärna ge upp. Negativa tankar om att jag är tjock, långsam och värdelös kom som ett brev på posten. Som alltid när jag blir fysiskt trött. Så jag började slåss mot dem. Muttrade "Snygg, snabb, stark" för mig själv, om och om igen, och fokuserade på hur lite det var kvar. Fyra kilometer, tre kilometer (klart jag klarar tre kilometer!), två kilometer, en kilometer... färdigt! Och det värsta släppte faktiskt så att jag kunde förflytta mig lite snabbare. Kändes som ett framsteg.

Vad som känns mindre bra att jag knappt klarade bara 14 km. Förra året var jag oövervinnerlig efter att knappt ha klarat 14 km första gången. Då var det en tredjedels marathon, jag var nästan i mål! I år är det "bara" en tredjedels marathon. Hur fan ska jag orka två tredjedelar till?

Inte blev det bättre av tisdagslöpningen. Det var tungt från början och fullständigt vedervärdigt efter 3 km. Orkade knappt flytta kroppen framåt, pulsen sjönk i alla uppförsbackar och jag stapplade fram. Det var inte roligt alls.

Träningen med PT-Tompa igår kändes som en riktig käftsmäll. Kroppen var som en bungylina utan bungy. Svag och motarbetande. Passet var bra och roligt, men det kändes som ett fysiskt platt fall. Det enda positiva var möjligen att det kändes bra att jag är usel på alla plan, inte bara inom löpningen. Dessutom blev jag som vanligt peppad av Tommy. Det tar åtminstone någon vecka innan man kommer igång efter vila. Jag måste sluta tro att jag är värdelös och att min fysik har blivit försämrad bara för att jag har ett par dåliga löppass.

Ser fram emot att köra ett pass i gymmet imorgon!