Jag har en plan. Och så har jag simmat.

Jag nämnde ju tidigare att jag har suttit och skissat på hur jag ska få in all träning som jag vill ha in. Nu känner jag mig ganska nöjd. Jag kommer att träna intensivt i tre veckor och sedan ha en vilovecka. Fram till jul blir det fyra sådana perioder. Under viloveckan tränar jag väldigt lugnt och bara om jag känner för att träna. Efter fjärde och sista perioden vid nyår blir det en veckas helvila igen.

Just nu befinner jag mig i andra veckan av första "blocket" vilket är någon form av uppstartsperiod. Den här veckan är planerad enligt bilden ovan och skiljer sig en smula från hur jag räknar med att det kommer se ut längre fram, men det här är vad som gäller nu. Lugnt och fint, få in rutinerna.

Exakt hur jag ska lägga upp löpningen för att vara i så fin form att jag på lätta ben kan studsa 4,6 mil upp för ett berg nästa sommar vet jag inte ännu. Men jag antar att jag så småningom springer i backar. Och springer i skogen. Och springer intervaller. Och springer långpass. Och springer en kombination om alla nyss nämnda. Och styrketränar bål och ben.

I morse simmade jag, men det vet du redan om du har tittat på bilden ovan. Det gick bra och det var roligt. Det är roligt varje gång. Det gör att det blir ännu roligare. I dagens pass fick jag använda mina fenor ganska mycket, och det var helnajs! Mindre trevligt var det att plocka av dem igen, eftersom det plötsligt kändes som om jag simmade med fötterna släpandes i botten.

Efteråt kände jag mig fantastisk. Vet du den där leken där man står i en dörröppning och trycker armarna hårt mot karmarna en stund, innan man tar ett steg framåt och lyfter på dem? Och så känns det jätteroligt och lätt och man vill skratta? Så känns hela jag när jag har simmat.

Vi hade i alla fall tur med vädret

Vaknade till ännu en vindstilla, dimmig morgon så segelbåten fick även idag agera motorbåt.

Kom till Ekhagen tidig eftermiddag och hade turen att direkt kunna gå in vid mastkranen. Nedtagningen av masten gick bra och jag och Kapten Göran gjorde vår hittills bästa vikning av seglen. Precis när vi var klara med allt vid mastkranen öppnade sig himlen och åskovädret (eller "regnchocken", enligt Aftonbladet) drog in. Resten av eftermiddagen blev blöt men who cares?! Vi hade riktig tur som klarade oss ifrån det precis så länge vi behövde.

Min värld har gungat sedan jag gick i land, så nu ska jag låta mig vaggas till sömns med regnet smattrandes mot rutorna.

Kaptensbyte och motgång

Idag har båten bytt kapten. Kapten Göran har checkat ut och kapten Jonas har checkat in. Det betyder bland annat att putt-ifrån-korvar och båtsnören inte längre får ligga på däck och skräpa under färd. I övrigt ser besättningen ut som tidigare.

Något som inte ser ut som tidigare är möjligheterna att använda spisen. Gasen tog slut när vi skulle laga middag och reservbehållaren som borde funnits ombord gjorde inte det. Kanske svälter vi ihjäl nu.

Seglar hem båten

Vilken underbar dag att påbörja hemseglingen av båten på! Strålande solsken hela dagen, men tyvärr rak motvind och mest motor.

Idag har besättningen bestått av mig (förste styrman), pappa (kapten), Reka (matros) och Diesel (däcksvabb). Eftersom det var Diesels första segling så inledde jag med en kort introduktion om vilka regler som gäller, varpå han omedelbart somnade. Det var tydligen mycket att ta in.

Nådde Nynäshamn vid middagstid och firade ankomsten dit med en köttbit och ett glas vin på Flötet bar och Deli. Sen blev det te, chokladpraliner och medicin i båten. För nej, jag är inte alldeles frisk. Kan vara en vanlig förkylning eller Ebola. Den som lever får se.

Simning vid Hornsbergs Strand

Det blev simning ikväll med Theresia och Maria! Inte mycket och för min del mest bara lite slött fram och tillbaka mellan bryggorna, men jag är så glad och tacksam över att jag kunde vara med överhuvudtaget, trots att jag mådde risigt imorse. Kvällen var helt fantastisk och det var ungefär 18 grader i vattnet.

När vi plaskat klart gick vi och åt hamburgare på Lilys Burger. Trots höga förväntningar blev jag inte besviken! Nästa vecka gör vi om det och då ska jag vara helt frisk!

Simning med mentalt slagsmål

Jag önskar att det här är en film på mig när jag simmar, men det är det inte, det är Jono van Hazel. Han simmar fint.

Trots att jag var så säker på att det var tisdag igår så kom jag ihåg att gå på crawlkursen på kvällen. Den brukar ju annars ligga på onsdagar.

Jobbigast under passet var att försöka få tyst på pessimisten i mitt huvud som envisades med att försöka förklara för mig att jag inte var tillräckligt bra. Men jag tänker inte låta de tankarna ta överhanden något mer, och idag gick jag vinnande ur kampen! Det är så mycket roligare att vara glad och nöjd, alltid finns det väl något bra man kan fokusera på. Och finns det absolut ingenting bra så kan man åtminstone skratta åt eländet.

Idag fick vi, efter uppvärmningen, simma 5x50 meter max, med aktiv vila emellan. Den aktiva vilan bestod i tur och ordning av sammansatt simning, benspark med platta (haha!), simning med flytdolme och slutligen sammansatt simning igen.

Jag simmade mina 50:or på ~ish 42.5, 44.3, 43.5, 43.0 och 43.9. Pessimisten var upprörd över att jag inte slog mitt rekord på 50 meter trots att jag simmade så snabbt jag kunde, samt att de andra brudarna på samma bana var så mycket snabbare än jag. Att jag inte kunde simma rekordsnabbt var förstås synd, men jag tycker nog att jag kan vara väldigt nöjd med tiderna ändå. Jag ÄR nöjd med tiderna. Det här hade jag aldrig kunnat göra för ett år sedan.

Efter passet fick jag svar på lite frågor jag hade kring mina träningspass på egen hand. Jag har alltid tusen frågor om precis allting, och ibland känner jag mig korkad och lite besvärlig för att jag inte fattar saker själv. Eller för att jag fattar men måste få bekräftat att jag förstått rätt. Jag försöker att inte spotta ur mig precis allt jag undrar, då måste nog simfröken anställa personal och öppna kundtjänst, men det är så mycket att ta in och jag tänker att ju mer koll jag har på exakt hur och varför jag ska göra saker, desto lättare kommer jag ha att motivera mig den dag som träningslusten dalar. För så här übermotiverad som jag är nu lär jag tyvärr inte vara jämt.  

Idag fick jag i alla fall svar på att lugn simning ska vara väldigt lugn, jag ska alltid simma fokuserat och distinkt, men ibland lite mer än annars, att jag kan låta tankarna vandra men bara på vissa pass (och helst inte) och att jag kan modifiera träningspassen för att passa i 50-metersbassäng, t ex genom att bara simma halva bassängen. Doh. Ibland är svaren så enkla.

Ungefär en timme innan jag stack till simhallen igår fick jag ont i huvudet och kände mig plötsligt lite risig. När jag simmade kändes allting jättebra igen och jag tänkte att det nog var falskt alarm, men i natt vaknade jag av att halsen kändes lite svullen. Och ju mer man känner efter...

Hade verkligen sett fram emot simning och hamburgare vid Hornsberg ikväll men känner jag mig det minsta sjuk så simmar jag inte. Hur gärna jag än vill. Mår jag som jag gör nu kanske jag hoppar i, glider ett par hundra meter i våtdräkten och nöjer mig med det. Och äter hamburgare. Eller så nöjer jag mig med att titta på de andra och försöker lära mig något av det. Och äter hamburgare. Fan.

Armhävningstisdag

Ja, fast idag är det ju onsdag har det visat sig, men det blev ändå armhävningstisdag eftersom jag trodde det var tisdag. Är inte alls lika stark som jag var när vi slutade med armhävningstisdag- och torsdagarna i våras, men nu har vi i alla fall börjat om. Idag gjorde jag 9 st kl. 10, 12, 13 och 15. Det är 36 fler än noll, så lite starkare borde jag bli.

Trots att det är tisdag (!) och har varit det hela dagen, så var idag första dagen med återupprättande av onsdagslunchträning (!). Fram till i våras körde vi alltid lunch-TRX i gymmet med PT-Tommy på onsdagarna, men när han slutade så var det tyvärr även slut med det passet. När jag satt och klurade på min träningsplan hemma tidigare, och försökte få in alldeles för många olika träningspass på alldeles för lite tid, så kom jag på att lunchen är en outnyttjad spot, och återinförde då lunchträningen på onsdagar. Löpning är planen, kanske någon kortare snabbdistans eller backar. Vi får se, det kan få variera lite.

Idag blev det 5 km i för högt tempo. Benen var riktigt pigga, även om fötterna kändes klumpiga och kroppen kändes dallrig (tacka vet jag 2XU-tights som håller fläsket på plats), men flåset räckte inte till för den fart benen ville springa i. Så det var svinigt. Fast lite härligt också. Men jag måste sluta springa helt okontrollerat och börja styra tempot, lite som jag gör i simningen. Det blir ingen ordning annars.

Tillbaka i gamla gängor

Det finns mycket att säga om Londonresan men jag nöjer mig med att berätta att den var fantastisk. Och att jag trots viloveckan tränade för Engadin. Det var svinkallt i hotellrummet på nätterna, tack vare den mycket väl fungerande AC:n, och jag övade, i drömmen, på att ha mina händer utanför täcket för att vänja mig vid kyla.

Att komma hem och mötas av 15 kg kärlek var också fantastiskt. Pappa hade levererat Reka hem till mig tidigare på kvällen så att jag slapp komma hem till ett tomt hus. Ingen blir någonsin så glad att se mig som hon blir. Och det var härligt att få promenera med hennes sällskap igen!

Ett annat kärt återseende blev det imorse när jag åkte och simmade i Sollentuna simhall. Nytt pass i ena handen och 40 tusen miljarder simprylar i andra handen. Precis som i våras alltså. Allt var sig likt i simhallen också och det var som vanligt ingen trängsel i bassängen, så jag kunde utan problem köra min grej.

I det stora hela gick det bra även om jag kände mig som en fumlig tonåring utan kroppskontroll under "stop n' go" och blev oväntat trött under den långa serien, vilket ledde till att jag tappade teknik. Dessutom hade jag svårt att fokusera mot slutet och fick ont i ländryggen. Men det handlar om små detaljer och med min nya, positiva inställning är det inget jag hakar upp mig på. Passet var ändå mest tänkt som en lugn, bra genomsimning och det fyllde sin funktion. Dessutom var det... trumvirvel... ROOOLIGT!! Äntligen är jag igång igen!

Kvalitetsvila?

Ett bra sätt att hålla sig till sin planerade helvila kan vara att resa bort och lämna alla typer av kläder som kan användas vid träning hemma. På så vis riskerar man till exempel inte att avbryta vilan och ge sig iväg till närmsta simhall när det plötsligt kommer nya roliga träningspass på mejlen.

Ett dåligt sätt att genomföra sin planerade helvila är också att resa bort och promenera otaliga timmar varje dag för att se och uppleva staden man besöker. I det här fallet London.

De senaste dagarna har jag promenerat väldigt, väldigt mycket, så någon vidare kvalitet på vilan har det inte blivit. Men jag har ätit mycket och gott. Faktiskt sjukt bra! Poppigt köttställe i torsdags, världsklass japanskt igår och svingoda tapas idag. Lägg till fika med scones, pannkaka med glass och bär, brownies och annat. Imorgon kväll väntar enstjärnigt indiskt.

Mat och motion i perfekt symbios.

PS. Skicka mera pengar.

Simskola igen

Alltså, simningen igår... kan vi prata om den? Bra, tack för det. För att fatta mig kort: Tjohoooo!!!!

Men, jo, jag skulle ju ta det lugnt. Egentligen inte gå dit alls, ty helvila råder, men om jag ändå gick dit skulle jag välja teknikbanan. Solklart. Det var premisserna.

Så blev det förstås inte. Jag och muffinsmagen fann oss istället ståendes på banan för distans och fart. Tanken slog mig att jag nog gått fel, men sen hoppade jag in i samma lilla fokuserade bubbla som jag hittade förra veckan och där inne hade jag det helt fantastiskt genom hela passet!

Upplägget såg kanske ut ungefär så här (man glömmer ju så lätt):

2x50 m + 2x25 m uppvärmning

200 m lugnt
150 m dolme
100 m andningskontroll
50 m ökande

12x25 m start 35
3x50 m (1,3 släp + catch-up, 2 benspark varvet)
12x25 m start 35

50 avbad

Började med att få kramp i foten 25 meter in i distansserien. Pannbensträning tänkte jag, och simmade på utan att lyckas bli av med krampen förrän serien var klar.

Sen var det tajm för fart. 12x25 meter start 35. Efter det var jag förbannat nöjd med mig själv. Tyckte jag simmade otroligt stabilt och jämt och fick tio sekunders vila rakt igenom. Tänkte då, innan jag visste att min önskan snart skulle besannas, att jag hade kunnat fortsätta på samma sätt ett tag till. Det fanns mycket kvar att ge. Och faktum är att nästa tolv längder gick precis lika bra. Bassängen var så kort igår! Hade knappt börjat simma en längd innan den tog slut. Grym känsla!

Det är för precis såna här pass som jag älskar att gå kurs! Man kommer dit och har ingen aning om vad som väntar. Sen är det bara att köra och hoppas på det bästa. Igår var jag bättre än vad jag trodde jag skulle vara, och det är högst ovanligt.

Vet inte om jag uppskattade passet mer för att jag kände att jag genomförde det på nåder, eller om de tre dagars vila jag hittills hunnit med har gjort nytta, men känslan igår var (om det inte med all tydlighet redan framgått) awesome. Det var så roligt! Och jag är så glad! Love it!!!

Kaos i kroppen? Muffinsmage?

Jag har inte mått på topp de senaste två-tre dagarna. Jag har ont, inte riktigt i mag-magen, men någonstans där omkring, längs högersidan av kroppen från strax under brösten och nedåt mot höften. Känns lite som om när man svalt i fel strupe, fast i det nyss nämnda området. Jävligt störande. Har försökt bota mig själv genom att dricka mycket vatten men jag misstänker att jag kanske måste träna för att bli frisk igen. Tur att jag har mitt sanktionerade (lugna, jä jä, as if) simpass att se fram emot ikväll.

Ett annat alternativ kan vara att äta piller. Jag såg en reklamfilm i morse för "More Woman" och tänkte att ja... jag har nog lite kaos i kroppen. Kanske även muffinsmage. Är inte bekant med konceptet muffinsmage men det låter inte alls bra. Tur att jag kan beställa dessa piller dygnet runt, för om jag inte kan simma mig frisk ikväll så ringer jag direkt! Situationen är ohållbar.

Någon som är förvånad?

Jaha. Det var väl precis vad man kunde förvänta sig. Jag anmälde mig till Ironman 70.3 Mallorca igår, en halvironman som går den 9 maj 2015. Så kan det gå. Klackarna i taket!

Som uppladdning har jag och Jontan dessutom bokat två veckors träningsläger med Team Snabbare, förstås även detta på Mallorca, fram till loppet. Så. Jäkla. Roligt! Kommer bli bästa semestern någonsin.

Just nu känner jag mig helt respektlös inför distansen jag just har signat upp på, men jag tror att den inställningen, som helt grundar sig i okunskap, kan behöva ses över så småningom. Jag kan bara inte riktigt föreställa mig hur det kommer kännas att springa 21 km efter att ha cyklat 90 km över bergen. Men det kommer gå bra, jag är inte orolig. Det ska bli så helt fantastiskt roligt. Åhhh vad jag längtar tills nästa vår!

Givetvis kommer jag att tävla för StockholmsBuss Sports Team. Se länken under Sponsring ovan.

I rest my case

Vila igår, vila idag. Vila resten av veckan. For The Greater Good, givetvis, men jag tycker inte om det. Visst förekommer det dagar när jag inte har lust att träna, men just nu är jag så oerhört motiverad på all form av fysisk aktivitet att det känns som ett rent plågeri att låta bli.

Den största anledningen till att jag tränar är förstås för att jag mår bra av det. Vaknar jag och har ont i kroppen så yogar jag. Känner jag mig arg, frustrerad eller ledsen så springer jag. Vill jag tömma huvudet på alla andra tankar så simmar jag. Träningen är ständigt närvarande. Det är sådant jag inser när jag bestämt mig för att inte träna trots att jag egentligen vill. Men jag vet också att det här kommer göra mig gott.

Mina vänner har dessutom lite lägligt börjat hetsa mig att anmäla mig till Mallorca 70.3, en halvironman (1.9k simning, 90k cykling, 21,1k löpning) som går i början av maj. Jag är sugen, det är jag. Kanske anmäler jag mig. Ser inga problem med vare sig simningen eller löpningen, men det där med att cykla upp för ett berg känns ju lite värre. Å andra sidan behöver jag inte ha någon brådska under själva loppet, och det kanske blir ett lagom sista "långpass" inför Stockholm Marathon som går tre veckor senare. Ingen stress, bara ett äventyr, som makarna Strömqvist så fint uttryckte det.

Ingen Roslagshöst och en veckas helvila

Som bekant så blev det ingen cykeltävling för mig idag. Provcyklade mitt knä in till stan och gick på swimrunträff hos Wolff-Wear i torsdags och konstaterade då att knät aldrig skulle hålla för 13 mils trampande. Jäkligt tråkigt, men sånt är livet. Jag är i alla fall glad över att det inte gör ont annat än när jag just cyklar, för det gör jag ju vanligtvis inte så ofta. Jag hängde i alla fall med till starten imorse för att insupa lite stämning och skicka iväg lagkompisarna i deras fina myrslokscykeltröjor.

Även cykelpappan var på plats för att, tillsammans med sina lagkamrater, fira födelsedag i Roslagen.

I och med att det inte blev någon cykling idag så inleder jag härmed min planerade vecka av helvila. Det kryper redan i kroppen, men jag har tränat mycket och kört många lopp i sommar och nu är alltså tanken att kroppen ska få lite semester. Dock har jag gett mig själv dispens att gå på crawlkursen på onsdag, under förutsättning att jag tar det lugnt. Får se hur det går, men jag ska i alla fall försöka. I övrigt är det bara promenader som gäller.

Ingen lätt yoga.
Ingen kort joggingrunda.
INGEN SIMNING I BRUNNSVIKEN ELLER NÅGON ANNANSTANS!

En vecka. Jag klarar en vecka.

Jag är jävligt redo!

Hurra för simskola! Igår var första tillfället på höstens crawlkurs i Mörbybadet och det var SÅ kul! Kändes som om jag fick huvudet doppat i kallt vatten och samtidigt blev en smula omruskad! Puh! Tur att jag hade uppstartspasset i måndags i kroppen!

Det var en hel del bekanta ansikten och ganska många nya, men vi blev uppdelade i två grupper och vi från "gamla" gänget fick köra några teknikövningar och serier med simfröken Hasse. Serien verkade inte särskilt tuff innan, 2x(3x50 m start 1:05), med 100 m aktiv vila i mitten, men det kändes att jag inte har simmat alls i hög fart under sommaren. Jävlar. Jobbigt. Hade glömt känslan.

Jag är inte så nöjd över tiderna jag fick på 50:orna eftersom jag simmade de sista tre långsammare (50, 50, 51,5 och 54,5, 53, 54,5) men en sak jag verkligen ska jobba med i träningen är att sluta ge mig själv skit varje gång det inte blir perfekt. Tålamod och acceptans! Jag gjorde mitt bästa men orkade inte riktigt hela vägen. Sånt händer. Nästa gång kanske det går bättre igen och med den inställningen kommer det bli mycket roligare.

Det kändes som om jag befann mig i en bubbla under hela passet och det var som att jag varken såg eller hörde vad som hände runt omkring mig i simhallen. Kanske var jag så fokuserad? Roligt hade jag i alla fall! Det är två grymma tjejer till på kursen, Maria och Linda, som båda simmar riktigt bra. Jag är lite långsammare, men inte mycket, och istället för att simma runt och känna mig som en sölkorv ska jag ägna de närmsta sju veckorna åt att jaga dem i bassängen.

Är så glad över att gå den här kursen ännu en gång, som ett komplement till min simträning på egen hand, och det är så kul att det är fler bekanta ansikten (och duktiga simmare) som också är med igen. Ser fram emot många bra onsdagskvällar den här hösten! Både Henke och Hasse är dessutom suveräna på kanten. Tjoho!

Supersommaren 2014

JUNI
Jag väljer att börja SUPERSOMMAREN i juni, men även maj bjöd på massor av fina upplevelser, som ett fantastiskt Lidingö Ultra 26k, årets första utomhussimning i Rösjön, agilityvinst med Reka, simrekord, bra tid på Milspåret och fysisk toppform. I juni hände sedan inte så mycket mer än Stockholm Marathon.

Stockholm Marathon - personbästa med 4:28:37.

JULI
I juli började min "tävlingssäsong" och från andra helgen där har jag, med två undantag, kört någon typ av lopp varje helg. Och det har gått så otroligt bra för mig. Jag har haft medvind från början till slut. Visst har jag väl fått ett och annat blåmärke på vägen, men inget allvarligare än så. Skön känsla!

Stockholm Royal Park Aquathlon - tredjeplats bland damerna på 1 km simning och 7 km löpning.

Try Triathlon vid Sjöhistoriska. Nytt PB och därefter fortsatt bra tider.

Arlanda Aquathlon med Lim. Tredjeplats bland damerna.

Amfibiemannen med Lim. Ett jävligt bra lopp.

AUGUSTI
Måste börja nämna att jag i augusti, närmare bestämt för lite drygt en vecka sedan, skrev min avslutande tenta i Nederländska och därmed tog de sista poäng jag behöver för att skrapa ihop till min civilingenjörsexamen på KTH. I augusti låg också två av sommaren stora höjdpunkter - Ångaloppet och Hofors Adventure Race.

Ångaloppet med Lindad. Grymt lopp och en slipning av vår tidigare bästa tid med 6 minuter.

Hofors Adventure Race med Lindad. Trots att vi fick bryta var det ett fantastiskt äventyr!

World Triathlon Stockholm. Min första triathlontävling och en tredjeplats i supersprint damer.

Förutom alla dessa fantastiska tävlingar så har sommaren bjudit på massor av simning, MTB-cykling, löpning, landsvägscykling och swimrun. Jag ser de senaste månaderna som ett färgsprakande fyrverkeri av häftiga och utmanande upplevelser som tagit mig både ett och två steg utanför komfortzonen. Känner mig som en ny människa, och jag är superstolt över mina prestationer!!!

Det här ska jag leva på hela vintern.

PT-pass #6 i Mörbybadet

Nu är höstterminen igång! Igår körde jag första PT-passet med simfröken Hasse i Mörbybadet efter sommaren. De mål jag har med min simning det kommande året är följande:

• Få en riktigt grym och energisnål teknik
• Få en högre marschfart som jag kan hålla långa sträckor
• Bli så stark att jag kan vara den som drar ett helt lopp (om jag måste)

Är väldigt glad och tacksam över att simfröken vill fortsätta köra med mig, och hjälpa mig att nå mina mål. Det ska bli otroligt roligt, och jag känner att jag verkligen vill göra mitt bästa för att få en fortsatt bra utveckling. Trots att jag inte kände så i våras så fick jag väldigt bra resultat av träningen då, och det är en morot i sig att veta att det händer saker även om det inte alltid verkar så.

Kändes lite nervöst att hoppa i bassängen igår, efter en sommar av öppet vattensimning med våtdräkt, dolme, paddlar, skor och alla andra miljarderz prylar jag släpat runt på, men det gick bra.

Tanken var en lugn uppstart, att känna av läget, köra några teknikövningar och kolla att jag inte sabbat något i min simning allt för mycket. Testade tempot lite smått och jag fick simma två hundringar där den första skulle vara lugn och den andra lite snabbare. Efter första hundringen skulle jag gissa hur snabbt den gått och jag gissade på 1:55, vilket bara var 1,5 sekunder fel - 1:53,5.

Andra hundringen tryckte jag på lite mer och gissade att jag slutade på 1:52, men tiden blev i själva verket 1:45. Det är nog någon slags bästa tid tror jag, kändes riktigt bra. Dessutom gick första och andra 50:orna på hyfsat jämnt tempo.

Avslutade passet med att slå rekord på 50 meter. I våras fick jag 36,4 s i 50-metersbassäng med våtdräkt, men inomhus i 25:an har jag haft 44 s som bäst på 50 meter. Igår fick jag 42,2 s, trots världshistoriens kanske sämsta vändning. Tappade fart redan innan och efter kullerbyttan (eller vad det nu var) fick jag starta från i princip stillastående. Så fast jag är besviken på tiden så var det under omständigheterna bra ändå. Och det känns skönt att veta att jag snart nitar det där rekordet igen.

Girlpower i Brunnsviken och hotad start

Igår simmade jag ute i Brunnsviken tillsammans med Maria, Pernilla och Theresia. Vattnet kändes oroväckande kallt när vi hoppade i men när vi kom igång var det inga problem att hålla värmen. Och med tanke på att vi ska simma ute tills isen lägger sig, för att öva inför Engadin nästa sommar, så är det väl bara att bita ihop.

Värmde upp en bit och sen började vi lattja lite med farten genom att simma om varandra i högt tempo och sedan lugna simningen medan man själv blev omsimmad. Rolig träning! Vissa av omsimningarna kändes riktigt, riktigt bra! Fick bra grepp, bra rotation i bålen och gled förbi i vad som kändes som en rasande fart med väldigt få armtag. Så borde det alltid kännas!

Hade velat simma även i morse men igår var vi tvungna att ställa bilen hos M&D när vi lämnade Reka och jag vaknade för sent för att hinna ta mig till Brunnsviken på cykel till utsatt tid.

Istället cyklade jag och Jontan och hämtade bilen. Planen var att, efter frukost på Gateau i Edsviken, cykla ytterligare en sväng tillsammans med cykelproffset. Tyvärr började mitt vänstra knä, som jag fick ont i under senaste rundan, att göra ont igen, så vi fick avbryta efter frukost.

Känner mig faktiskt lite orolig inför Roslagshösten. Jag skulle behöva mer tid på sadeln den här veckan, men samtidigt behöver knät mer tid att läka. Just nu är det ingen stor grej men jag tänker inte göra något som riskerar att det utvecklas till en rejäl skada. Så jag avvaktar och ser. Tänker att jag får prova att cykla ett par mil på fredag och efter det avgöra om det blir någon cykeltävling för mig eller inte. Håll tummarna!

Distansrekord på Chrille

Hade förmånen att få följa med cykelproffset på en lugn och lite längre "vänja-röven-vid-cykelsadeln"-tur runt Vallentunasjön idag på morgonen. Inte för att cykelproffset har någon rumpa som behöver vänjas, utan förstås för att jag har det. Idag hade jag inget intresse alls av att cykla fort, utan av att vara ute lite längre. Det blev rekord! 4,5 mil och två timmar.

Vi cyklade ganska mycket på cykelbanor och sånt, vilket gjorde att vi automatiskt tvingades hålla ett lågt tempo, och passet blev faktiskt precis som jag hade hoppats. Väldigt lugn cykling med bra tillvänjning för den prisbelönta.

Första pausen gjorde vi redan efter 3 minuter, då mina klossar på skorna hade släppt en aning. Vet inte om de hamnade i ny vinkel när vi skruvade dit dem igen, men jag fick lite ont i mitt vänstra knä under cyklingen. Kändes som att knät var vridet lätt ut åt vänster och det gjorde ont när jag tog i. Under (det obligatoriska) fikat på Gateau mot slutet av turen vinklade vi om klossarna och hemvägen kändes bättre. Får se hur det går nästa gång.

I övrigt vet jag fortfarande inte vad jag tycker om det här med landsvägscykling. Jag vill så väldigt gärna tycka om det för att kunna cykla med Jonas, cykelproffset och alla mina cyklande vänner, men jag har hittills inte fått jättemycket feeling när jag varit ute. Mitt hopp är att cykling är som vin och sushi...

Glatt och ledsamt, ledsamt och glatt

Idag har varit en kontrasternas dag. 

Imorse åkte jag till veterinären med Reka för att de skulle kolla upp ett litet sår i ljumsken som hade blivit till en varböld. Eftersom knölen var lite hård tyckte veterinären det var bäst att öppna upp och ta bort den så Reka togs in för operation. Knölen är nu skickad på analys och Rekisen är hemma igen, med rymdtratt på. Jätteledsen och stressad. Gnyr och är olycklig. Det gör ont att se henne! 

Men så en riktigt glad nyhet också! Jag blev godkänd på tentan i Nederländsk Litteraturhistoria! Fick mejl från kursledaren idag med beskedet och jag är glad att jag var ensam på jobbet när jag läste det. Tårarna sprutade och jag hoppade jämfota runt i rummet!

För det innebär inte bara att jag har avslutat "Grundkurs i Nederländska, 30 hp" utan även att jag nu, 14 år efter att jag började på KTH, kan ta ut min civilingenjörsexamen. Det är så jävla stort! Kan inte ens beskriva hur stort! Trodde aldrig att det här skulle hända...!!!

World Triathlon Stockholm

Fantastiska, fantastiska jag! Jag kom på tredje plats i supersprinten på World Triathlon Stockholm igår, av 94 startande damer. Totalt i herr och dam slutade jag på en 8:e plats av 121 startande. Helvete vad bra!

Trots att jag bara nådde upp till det första av de mål jag satte för mig själv innan loppet (som var simning med ett snitt under 20 min/km, cykling över 30 km/h och löpning under 5 min/km) så är jag otroligt nöjd med min insats. Jag hade inte kunnat göra någonting bättre.

Simning 400 m
La mig längst upp och längst fram i startfältet (tror det är jag överst i bild) för att få en så rak och snabb väg som möjligt till den första bojrundningen. Jag behövde aldrig ge mig i närkamp med någon annan än vågorna, men de gjorde sitt bästa för att ställa till det för mig. Hade svårt att hitta luft utan vatten, men fokuserade på att trycka på framåt och jag tyckte jag gled otroligt bra genom vattnet. Älskar min nya våtdräkt!

Hade andra snabbast tid av damerna och fjärde snabbast tid totalt i simningen. Sjukt bra.

T1 och T2
Världens längsta växlingsområde? Loggade nästan 600 meter i vardera växling, men som tur var behövde jag inte springa så långt med cykeln, eftersom cykel ut/in var i rätt ände. Hade nog kunnat vara lite snabbare i första växlingen men andra kändes helt okej.

Cykling 10 km
Hade satt upp ett högt mål om att hålla minst 30 km/h på cyklingen, men det var innan jag visste att jag skulle fram och tillbaka över Västerbron. Uppför gick inte snabbt, men jag tyckte jag körde på fint på platten och nedför, och jag cyklade förbi en tjej (som cyklat om mig tidigare) på sista sträckan in mot växling. Är trots allt väldigt nöjd med hur jag cyklade och vet inte vad jag hade kunnat göra bättre, mer än att träna mer innan. Snittet blev 27,4 km/h.

Löpning 2,3 km
När jag kutade genom växlingsområdet förbannade jag att jag ställde upp i tävlingen. Dödsmjölksyra i benen och dödshög puls redan innan jag ens startat löpningen på riktigt. Löpningen kändes med andra ord precis lika hemsk som den alltid gör efter cyklingen. Tyvärr vet jag inte om det någonsin kändes bättre. En bit in på löpningen vände jag mig om och såg att tjejen jag cyklat om inför växlingen låg precis bakom mig. Över min döda kropp att hon skulle få ta sig förbi! Jag kämpade som fan och nästa gång jag kollade så hade hon tappat och var inte ett hot längre. Sen var det bara att rumla in i mål.

Jag snittade på 5:07 min/km men är jätte, jättenöjd med det. Har nog aldrig varit så nära att spy av löpning som jag gjorde när jag var klar. Det måste vara ett bra tecken. Totaltiden blev 48:44.

Så, slutsatsen är att jag var fantastisk. Helt otroligt duktig. Det här var min första triathlontävling och jag kunde inte ha presterat bättre. ÄNDÅ så dyker det upp massor av tankar där jag försöker göra ner mig själv och förringa min insats. Typ att det inte var någon "riktig" klass, att inte jag var bra utan alla andra dåliga, det var bara 93 startande och så vidare... Så. jävla. onödigt.

Jag och Lindad brukar ofta prata om att man inte ska jämföra sig med andra. Men jag gör det, vare sig jag vill eller inte, fast på ett extremt konstigt och korkat sätt. Jag kan utan problem titta på EM i simning och göra en helt orimlig jämförelse av mina tider på 50 meter frisim med Sara Sjöströms, men om jag jämför mig med övriga som simmade i supersprinten igår, då jag faktiskt var jävligt grym, då är det som att det inte gills.

Att jag körde den allra kortaste distansen är också något som gör att resultatet inte gills. Mycket oklart varför det är så, men min hjärnas vägar äro outgrundliga. Jag har egentligen inget att bevisa för mig själv genom att köra någon av de längre distanserna, för jag vet att jag kan nöta på länge i ett lite lägre tempo. Att däremot köra kort och hårt, DET är en jävla utmaning för mig. Framför allt rent mentalt.

När tankarna kommer så gör jag mitt bästa för att slå bort dem. Jag är ju faktiskt helt jävla awesome!

Tack Sara, Anna, Lim och Jonas för hjälpen med bilderna. Och för ivrigt påhejande!

Om jag är förbannat bra...

Ja, om jag är en riktig killer (med r på slutet, annars blir det kille och jättekonstigt) under Stockholm Triathlon imorgon så gör jag följande:

Simmar 400 m med ett snitt under 20 min/km (eller 2 min/100 m).

Cyklar 10 km med ett snitt över 30 km/h.

Springer 2,3 km med ett snitt under 5 min/km.

Det enda jag tidigare lyckats med är det första. De andra tiderna har jag varit i närheten av men aldrig uppnått, och jag tror cyklingen blir svårast. Tiderna på min Garmin är vad som gäller, förutsatt att jag lyckas blippa den som jag ska, vilket kanske borde vara ett mål i sig (och säkerligen det allra svåraste av ovanstående).

Min start går från Stadshuset kl. 12:40 och jag gissar ett det tar runt 45 min till mål. Hoppas på en massiv hejarklack!

På rull med Chrille i Trosa

Nu har jag varit ute på Chrille igen. Ska villigt erkänna att jag är en smula nervös inför min optimistiska anmälan till Roslagshösten den 7 september. Idag körde jag mitt andra landsvägspass på Chrille (och tredje någonsin?) och det blev sträckrekord på 27,45 km. Roslagshösten är 13 mil. Joråsåatt...

I början gick det väldigt bra, då hade jag medvind även om jag inte fattade det just då, utan först när jag vände hemåt och motvinden kom. Helvete. Jag blir på väldigt dåligt humör när det blåser, och det blåste mycket. Jag tryckte i alla fall på och höll ett bra tempo de två första milen, och ett helt okej tempo de sista sju kilometerna fram till Trosa GK där jag mötte mamma för fika.

Mamman, som också smittats av den cykelfeber som råder inom familjen Demnert, dammade av cykeln hon fick i 40-årspresent (jag vill inte uttala mig om hennes ålder men en ledtråd är att hon går i pension nästa år) och hojade dit. Efter te och smörgås cyklade vi tillsammans hem till stugan. Trots att jag har ett långt multisportlopp färskt i kroppen så kändes benen starka och pigga och jag ser fram emot att köra Stockholm Triathlon i helgen.

Analys av sträcktider

Nu har resultaten från Hofors Adventure Race kommit upp. Att analysera är ett måste.

Jag brukar ofta tänka att "om om inte fanns..." så skulle vi ha sparat tid både här och där. Det tankesättet är ju tyvärr inte särskilt givande, eftersom det alltid är något som skiter sig. Men jag har ändå roat mig med att gå igenom våra sträcktider och noterat var vi körde bort oss mest.

• Mellan kontroll 14 och 15. Största tidstjuven här var nog inte ens terrängen, utan felkörningen vi gjorde inne i Hofors. Helt onödig. Om vi bara hade fortsatt rakt fram i korsningen...

• Mellan kontroll 21-22. Här tappade vi mycket, framför allt för att vi stannade ofta för att försöka reda ut var vi var. När jag tittade på gps-kartan i efterhand inser jag att vi var såååå nära. Om vi bara hade svängt höger och fortsatt en minut...

• Trötta i huvudet var vi helt säkra på att vi hade tagit rätt väg ner till kontroll 33. Det hade vi inte, och vi letade orimligt länge efter kontrollen som inte fanns där. Om vi bara hade insett direkt att vi var fel så...

• I virrvarret av små stigar i skogen bakom kontroll 36 valde vi en som tog oss till baksidan av några villatomter, där det inte gick att komma ut på vägen. Om vi bara hade valt en annan stig...

Jag har dessutom strukit under de tider där vi tog onödigt mycket tid på oss och där vi, om om inte funnits, hade kunnat spara ytterligare ganska många minuter. Ja, under förutsättning att det inte hade varit för getingar, serviceteam/hejarklacker, bullätning, byte av strumpor, toalettbesök, skobyten, kraftig motvind och allt annat förstås.

Fast i ärlighetens namn vet jag nu var vi kunde sparat mest tid. Det såg jag när jag tittade på bilderna från loppet på Hofors Adventure Groups Facebooksida:

Vi skulle låtit cykelhjälmen sitta på hela loppet!