Eftersom Sara storstilat sprang Kungsholmen Runt igår (snabbt som attan!) så var jag inställd på att få genomlida dagens TSM-träning utan hennes eminenta sällskap. En tanke som INTE lockade mig, efter förra veckans pass. Samtidigt så kände jag att det kanske inte är så dumt att öva på att springa själv.
Så, för att lura mig till stordåd kom jag på den smarta idén att springa till Östermalms IP, springa ett varv med TSM och sedan springa hem. En plan som åtminstone i teorin var brilljant. Det känns alltid bättre att springa mot ett mål. Enligt planen skulle jag springa 10 km till ÖIP, ta ett varv med TSM och hoppa av vid Albano efter 12 km och sedan fortsätta hem igen, 8 km. Totalt 30 km.
Väl framme vid ÖIP (efter 9,55 km) visade det sig att TSM:arna tänkte börja med 14,4 km på Södra Djurgården, istället för runt Brunnsviken. Fick panik först men lugnade mig snabbt och hängde på gruppen. Tänkte att jag alltid kan ta bussen från Mörby eller ringa Jontan om det skulle bli kaos.
Det blev det inte. Jag sprang hela vägen hem och fick totalt ihop 33,5 km. Rekord! Det gjorde ont på slutet, men det kändes ändå bra! Jag var stark (inte stark nog för uppförsbackarna dock) och beslutsam och även om jag tänkte tanken att be om skjuts hem så stod jag emot det. Att ha klarat det jag föresatt mig var betydligt mer lockande och jag visste att jag skulle ångra mig om jag gav upp. Sånt stort mentalt framsteg!
Kände inga skavsår när jag sprang men efteråt upptäckte jag att jag fått min första fotblåsa, att jag blev "snittad" under brösten av pulsbandet och att jag ser ut att ha blivit knivad i ländryggen. Hade plåstrat där jag tidigare fick skavsår av sömmarna på tighsten men fick istället skavsår av plåstrets kanter och nya skavisar precis utanför plåstren. Däremot fick jag, lite oväntat, inga som helst obehagliga känningar i benen eller höfterna.
Kände mig som en bebis när jag kom hem. Kröp upp i fosterställning i soffan med värkande ben och snuttade på drickyoghurten som om det var en nappflaska. Tänkte att jag aldrig skulle röra mig mer. Den tanken har inte helt släppt än, för jag har mått bättre. Är väldigt trött och lite illamående nu, och benen värker förstås fortfarande. Horisontalläge med film nästa.
Det är helt osannolikt hur bra jag är!
 |
| Snart dags att dra iväg med TSM |
 |
| Hemma igen. Orkar inte stå upp |
7 kommentarer:
Oj oj oj...jag är fett imponerad och stolt. Fast inte överraskad egentligen. :) Njut av horisontalläget och filmen och tänk på att fortsätta fylla på vätskan (och glöm inte lite salt också!) löpande under resten av eftermiddagen/kvällen.
Kram!
Starkt jobbat Sofia! Kul att läsa att det går så bra. Det är ok om du dricker liggandes också, du behöver inte springa mer idag.
Nej, det jätteviktigt att man gör det _löpande_! Så det så... ;P
Hahaha!!! Underbart! :)
DU ÄR FETT GRYM!!!!!
Härligt!!! *tummar upp!*
Starkt jobbat!
Skicka en kommentar