Jag skulle ju inte

Det fanns några regler som jag satt upp. De skulle börja gälla tre veckor innan maraton för att förhindra sjukdom och skador inför loppet. Reglerna var enkla:

• Jag ska INTE träffa barn.
• Jag ska INTE åka kollektivtrafik.
• Jag ska INTE slarva med maten.
• Jag ska INTE göra saker jag inte brukar göra.

Lätt som en plätt. Eller?

Det är ingen försvarshemlighet att hjärnan gärna låter bli att registrera ordet inte. Ger man en vägbeskrivning bör man undvika att säga "sväng INTE höger vid macken", eftersom personen sannolikt kommer att minnas att man sa "sväng höger vid macken".

Jag vet det här och ändå inkluderar alla regler ett inte. Man blir alltså inte förvånad över att jag, med mindre än två veckor kvar, har gjort följande saker som jag normalt aldrig gör annars:

• Umgåtts med barn.
• Åkt pendeltåg.
• Slarvat med att matplanera och storhandla.
• Varit nära att sätta mig på en häst.

Det gäller att lära av sina misstag. Imorgon ska jag springa milspåret och i mitt mentala pepp finns inga inten med. Så, istället för att lista allt jag inte ska, fokuserar jag alltså på vad det är jag vill:

• Känna mig pigg och stark
• Orka hålla ett bra tempo
• Vara nöjd med min insats
• Fokusera på löpkänslan, inte på tiden
• Ta tillfället i akt att reflektera över min nervositet
• Komma ihåg att jag är väl förberedd och i en bra form