Deklarerad

Så, då var det gjort. En enkel match.

För övrigt! Vilken jävla skitdag. Jag visste att det skulle snöa men innerst inne ville jag inte tro det. Fyy fan!

Täcket över huvudet!

Byte av draghund?

Funderar på att låta Elsa bli min draghund istället för Reka. Lattjade runt lite med hundarna igår, en i taget, och med Reka gick det faktiskt inte alls bra. Hon ogillar ju allt vad selar heter men att springa med den nya non-stop-selen kommer sannolikt på hennes topp tio-lista över skitsaker i livet. Hon gillade INTE att den låg på baken när hon skulle springa. Det var inte kul! Sprang och hukade med baken och önskade att hon var död. Typ. Säkert går det att lära henne acceptera den, och det gick faktiskt hyfsat mot slutet. Men jag vet inte.

När jag istället satte selen på Elsen var det en helt annan grej. Hon var jätteglad och tyckte inte det var äckligt alls! Selen satt rätt tajt runt halsen på henne, men bättre över ryggen än på Reka. Om jag kan få Elsa att ösa på framåt får jag dessutom betydligt mer draghjälp än av Reka. Tror nog att Elsa kan gå igång på drag om hon fattar grejen.

Tål att tänkas på. Jag kan ju fortfarande springa med Reka ändå.

Prisa Gud, snart kommer skatteåterbäringen!

Igår kom brevet med information om skatteåterbäringen. Jag har visst varit snäll i år, betalt in mycket skatt och räntor. Jättemycket för mycket. Jag blir rik!! Rik!

Jontan har meddelat att min nya rikedom inte påverkar hans känslor för mig, vare sig positivt eller negativt. Det känns tryggt att åtminstone en av oss står över sånt. Själv är jag ju med Jontan bara för att spåkillen vi var hos i Hong Kong sa att han skulle bli "very, very rich".

Jag firade kommande inkomster med att åka till Bromma Zoo och göra av med en förmögenhet på en dragsele från Non-Stop. Fick hjälp att prova ut den och jag hoppas att den sitter som den ska på Reka. Kände mig inte helt 100 på tjejen i butiken, men hon var inte helt bortkommen heller.

Provade två olika selar, en budgetvariant som Reka hatade och en dyrvariant som hon bara tyckte genuint illa om. Så det blev dyrvarianten, trots att den kostade tre gånger så mycket som den andra. Hey, jag är ju ändå rik! Köpte dessutom ett dragbälte med benremmar åt mig. Det har ett nät över baken och jag måste nog prova ordentligt med löpartajts innan jag vet om jag ska behålla det. Jag är lite bred över just den delen av kroppen och det känns osäkert om utformningen kommer vara bekväm på mig.

I morse skolkade jag för övrigt från yogan och åkte och körde agility med hundarna istället. Sparar mig till en kort löprunda ikväll. Agilityn gick mycket bättre än förra gången. Den här gången var nämligen hindren Reka fick hoppa ungefär 15 cm höga och omöjliga att springa under. Handlingen gick bättre överlag, men det var rätt lerigt och halt så någon avancerad träning blev det inte. Elsa halkade på väg upp på balansen och fick ett litet blödande sår, men hon verkade inte bli skrämd av det i alla fall.

På den vägen är det.

Trodde det var idag men det var igår

Den stora körkortsfödelsedagen alltså.

I 14 år har jag farit fram längs Sveriges vägar. I Saab, i Toyota och i Volvo. Prickfritt ända tills Volvon gjorde entré för ett och ett halvt år sedan. Några skrapsår efter det, inte nödvändigtvis orsakade av mig.

Eftersom jag missade den stora dagen själv så är det svårt att vara missnöjd över att ingen annan heller kom ihåg att uppmärksamma den. Men jag nog trots det en smula besviken på Magnus Hult...

Het spårhund och spårhund på måfå

I morse var vi ute och spårade igen. Elsas spår, på bilden, var 600 meter skog och äng med två pinnar. Hon var riktigt het idag, låg på så jag fick vira linan runt högra handen OCH vänstra armen för att orka hålla henne. Galet!

På slutet gick jag i en serpentin (som kändes betydligt mer serpentinig än vad den ser ut) och det var kul att se hur fint hon följde den sen.

Reka fick 300 meter ängsspår med två pinnar. Hon började bra, sen verkade hon mest lalla runt på måfå. Då och då stack hon näsan i backen och spårade fint, sen såg hon återigen ut som om vi var på promenad. Hon gick i princip där jag gått men det kändes mest som tur. Missade första pinnen men hittade nästa efter en hel del cirkulerande.

Kanske behöver hon en större utmaning, som Gunnika sa, eller så ger det sig med tiden. Hade jag inte haft Elsas säkra, fina spårande att jämföra med hade jag kanske inte tyckt det var så ofokuserat.

Så här ser det ut när vi ska sova

Mystrattan har lagt beslag på Jontan. Eller tvärt om. Jag känner mig utanför.

Godnatt!

Premiärmilen - så blev det

Jag och JG kom ut till Stora Skuggan i precis lagom tid, lätt uppvärmda efter att ha joggat från Ekhagen. Värmde upp lite till och sen var det dags för start.

Det var trångt i början, jag försökte ta det lugnt och inte kryssa för mycket mellan folk men jag kände mig lite stressad och låg på en aning mer än jag hade tänkt. Hade ingen uppfattning om tempot eftersom jag undvek att titta på pulsklockan men det kändes rätt bra.

Vid varvningen fick jag känslan av att det ändå gått rätt långsamt men jag orkade inte öka. Istället blev det tyngre och tyngre och jag fick känslan av att jag stapplade fram igen, precis som på senaste långpasset. Fick hela tiden kämpa mot negativa tankar (egentligen redan från fjärde kilometern när min musik i öronen slutade fungera) men jag övervann dem! Trots det kunde jag inte springa fortare fast jag ville, och jag var nästan helt säker på att jag inte skulle kunna bräcka förra årets tid.

Det jag gjorde bäst under hela loppet var att spurta ifrån en jävligt irriterande snubbe. Han sprang ungefär 50-100 meter, sen stannade han och gick lika långt, sen kutade han igen osv. Varje gång han gick sprang jag om honom och varje gång han sprang så sprang han om mig. Så höll det på de sista fyra kilometrarna. På upploppet kom han upp jämsides med mig och nu gick han inte. I HELVETE, tänkte jag, att den här klåparen ska komma före mig i mål. Det får inte hända! Så jag tryckte på lite extra med mina trötta ben och seglade iväg från honom. Är extremt nöjd över det! Bästa med hela loppet!!

Tiden blev 58:38, min näst sämsta officiella tid på milen, men bättre än förra årets 59:14. Så det får jag väl trots allt känna mig nöjd med.

Premiärmilen - min plan

Idag är det dags för Premiärmilen som jag sprang även förra året. Då hade jag följande plan.

I år har jag en annan plan. Känner mig inte alls lika pressad mentalt som jag gjorde av att springa tävling då, och det är skönt att veta att även såna saker kan förändras.

För två veckor sedan var jag helt övertygad om att det här skulle bli ett rekordlopp, eftersom jag hade sånt flyt i träningen. Men sen sprang jag in i väggen och har bara lite försiktigt börjat resa mig igen. Så jag har egentligen inga förväntningar, det kan gå hur som helst. Jag ska bara försöka göra så gott jag kan och hoppas att det åtminstone räcker till att slå förra årets tid. Allt annat skulle göra mig besviken. Sen behöver det inte bli något rekord.

Heja på mig!

Utomhusdag

Idag har vi varit ute hela dagen, hela högen.

Redan innan frukost åkte jag iväg ensam till skogen och la varsitt spår åt hundarna. Sen gick vi på morgonpromp en och en och tog spåren. Reka fick ca 250 meter med två pinnar. Hon gick väldigt bra, stannade bara upp ett par gånger, men missade första pinnen. Sen satt vi en stund i solen vid golfbanan och Reka skötte sig fantastiskt! Hon är så duktig och okomplicerad bland folk, hundar och fä.

Elsas spår var ca 700 meter (fast RunKeeper sa 1100 m men det tror jag inte på) med vinklar, lite tokigheter och tre pinnar. Hon gick fort men bra och missade första pinnen.

Sen var det dags för lunch och en kort liten middagslur innan vi bar ut trädgårdsmöblerna och njöt av en utomhusfikapremiär med Mikke & Greta i solen på baksidan. Riktigt skönt!

Slutligen drog Jontan igång "laga-Peddans-bakvindrutetorkareprojektet" vilket precis har avslutats framgångsrikt. Han kan allt, min prins!

Är nu i valet och kvalet mellan att ladda seriöst inför Premiärmilen imorgon (dvs utan alkohol) eller att ta ett glas rött och sjunka ner i soffan. Känner mig härligt utomhusmosig och kinderna hettar av dagens soldos. Underbara vår!

Tillbaka till framtiden

För några veckor sedan började min Iphone att strula. Det brusade i örat och vännen i andra ändan kunde inte höra vad jag sa. Fast inte varje gång, bara ibland, så jag orkade inte bry mig. Fram till i onsdags då telefonen plötsligt bestämde sig för att sluta fungera helt. Då blev det plötsligt akut.

Så igår kväll, efter att ha sprungit intervaller fram och tillbaka längs Rörstrandsgatan i jakt på ett kontantkort, sladdade jag in hos LAN Master på samma gata fem minuter innan de stängde. Svettig, lätt förvirrad och med hög puls. Vidarekopplade telefonen till det nya kontantkortsnumret och försökte sedan sparka igång min gamla Iphone med det nya kortet. Gick inte. Operatörslåst. Tänkte väl inte jag på! Hade fullt upp med att försöka förstå hur kontantkortet och laddning av det fungerade. Svårt sånt där. Jag misslyckades.

Så där stod jag sedan, mitt i stan en helt vanlig torsdag, utan mobiltelefon. Skräck och stress är de ord som närmast beskriver mina känslor.

Men jag överlevde kvällen och hade till och med riktigt trevligt. Åt middag på Capri Due med Jontan, Tina och Björn (och Ottan on the side) och då behövdes ingen mobil.

När jag kom till jobbet idag letade jag upp en klenod från mobilmuseet vi har och satte in mitt nya kontantkort i den. Funkade!! Så under förmiddagen kunde man återigen ringa mig, vilket ingen gjorde förrän LAN Masters hörde av sig och sa att jag kunde hämta "min" mobil. Garantiåtgärd och ingen kostnad, mobilen utbytt mot en sprillans. Tack för det och smidigt gick det!

En ganska rutinerad marathonlöpare

Joråsåatt...

Du kanske går runt och tror att löpning är något jag börjat med i vuxen ålder. Icke! Näe, man har ju sprungit Stockholm Marathon en 5-6 gånger vid det här laget och Lidingöloppet en gång. Ganska rutinerad som sagt. Att det var minimodellerna är inget jag tycker vi ska hänga upp oss på.

Hittade bevisen när jag gick igenom mina gamla saker hos M&D. En diger samling minimaratischor och dessutom tre sparade resultatlistor.

1986 kom jag på plats 40.
1987 kom jag på plats 56.
1988 kom jag på plats 234.

Det gick stadigt utför med andra ord. Fast 1988 var det 458 startande i min klass. 1987 236 personer och 1986, första året loppet gick av stapeln (om inte jag minns fel), var det 89 stycken.

Roliga och lyckliga minnen! Och kanske är det inte så konstigt att jag ger mig på det här med marathonlöpning trots allt.

Det som göms i snö

I morse hittade jag och flickorna en agilitybana som en snödroppe i marken! Äntligen!

Körde gungan med Elsa. Först ett par trevande vändor och sedan några riktigt bra turer. Med bra menas att jag knappt behövde tjata henne över och att jag inte behövde muta med godis halvvägs.

Reka var glad i hågen men sprang hela tiden under hindren istället för att hoppa över dem. Vi var tillbaka på ruta ett. Snart börjar gruppträningen igen och vi får nog ligga i lite om vi ska kunna vara med där i år också utan att behöva skämmas för oss.

Fast jag fattar inte hur jag ska hinna underhålla allt. Träning är en färskvara med alldeles för kort hållbarhet.

Varför pratar ingen om...

1.) Bensinpriset
Det borde vara ramaskri men allt jag ser är någon liten blygsam notis här och där. Det är numera SVAJNOdyrt att köra bil. Pax för att inte tanka!

2.) Sommartid
På söndag händer det. Vi får ljusa kvällar och livet återvänder. Jag ruskar av mig det mörka och fascineras över hur fort det senaste halvåret har gått. Fingret åt vintern! F*ck you!

Utbildning

Friskvårdsavdelningen på jobbet har varit på utbildning ikväll. En studiecirkel för att ta Grönt Kort i drag. Min tanke är att jag och lilla Kråkan ska tävla i barmarksdrag, alltså löpning med hund, när jag lagt maratonskorna på hyllan. Inte för att det finns så många tävlingar att välja på men någon ska vi säkert kunna hitta.

Det var inte mycket nytt under solen som framkom under dessa tre timmar men gruppen var ganska skojig och föreläsare sympatisk. En riktig gammal räv som pratade hundsport med ett betydligt äldre ordförråd än det vi ungdomar av idag använder.

Elsa och Reka var med och lyssnade halva tiden var. Skötte sig bra båda två men på olika sätt.

Viktigt arbetsmöte

Vi har under en längre tid jobbat för att få lite snyggt och uppfräschat här på kontoret. Igår hade vi vårt första möte i den nya konferensavdelningen.

Vi snackade framtid, kommande katalogutskick, räknade svåra procenttal och sjöng hejaramsor. Det var väldigt bra stämning faktiskt. Alla var engagerade och kom med synpunkter. Nu jävlar, tänkte vi!

Sen började den yngre personalen larva sig, åla på golvet och göra fula miner så vi fick avbryta mötet. Ibland känns inte alla seriösa här...

Företagets VD Göran talar peppande för personalen om företagets utveckling.

Tootsiesutdelning

In Time: Tid är pengar. Intressant tanke. 7/10 tootsies.

Contagion: Farligt virus sprids helsnabbt. Känner jag mig inte lite sjuk? Kunde blivit mer av filmen. 5/10 tootsies.

Red State: Döda alla onda! Döda kvinnor och barn! Döda de goda också! Äsch, döda allihop! 5/10 tootsies.

Three Musketeers: Flygande skepp, fåniga (och stiliga) kostymer och medgång för hjältarna. Me like! 8/10 tootsies.

Måndagssjukan?

Idag är det inte bra. Jag är trött, omotiverad till allt och mår dessutom inte så bra. Illamåendet går i vågor, som igår. Hade jag inte haft så mycket som måste fixas på jobbet hade jag sjukskrivit mig.

Hur hårt ska man pressa sig?

Dagens långpass slutade i fiasko. De planerade 23 kilometerna blev 15. Sen ringde jag pappsen och bad honom hämta mig. Och det gjorde han. Kände mig verkligen som en tuff, vuxen, självständig kvinna. En marathonlöpare och en kämpe. Not.

Vad gick fel idag? Jag vet inte, men jag har varit ur form hela veckan. Vilat benen men tränat överkroppen och fått träningsvärk trots lätt träning. Snörvlat en del men inte mått dåligt.

Första kilometern av dagens pass kändes oändlig men jag tänkte att det nog skulle släppa. Drog tröjan över pulsklockan och bestämde mig för att titta på den högst var 5:e kilometer. Vägen gick mest uppför och redan efter 7-8 kilometer började benen värka och kännas stumma. Från Ulriksdal till Helenelund var det lätt uppförslut hela vägen och det slet otroligt mycket på mig. När jag väl fick lite nedförslut hade jag så ont i benen att jag inte kunde springa ordentligt.

Jag stapplade fram, det kändes som att jag hade en hundraårings kropp. Varje steg var en kamp, varje kilometer oändligt lång. Försökte dricka regelbundet och gav mig fan på att åtminstone få ihop 15 kilometer. När jag kommit så långt ringde jag och bad om hämtning.

Medan jag väntade hann jag dricka lite till och hämta andan. Kunde konstatera att jag på envishet nog skulle klara att springa de ca 8 kilometerna hem, men vad skulle det tjäna till? Jag sprang inte ens med ett normalt löpsteg längre. Ändå känns det som fiasko, för att jag gav upp.

Det känns som att jag har haft bra flyt i träningen riktigt länge nu så att det skulle komma en dipp så småningom var kanske inte helt oväntat. Men ovälkommet! Alla positiva tankar byts så lätt mot negativa när det går dåligt och återigen ifrågasätter jag den urkorkade idén att ge sig på att springa marathon igen. TVÅ marathon dessutom.

Mitt mål nu blir att inte analysera det här för mycket utan att acceptera att det blev som det blev, samla ihop spillrorna av mig själv och komma igen. Försöka bli av med vågorna av illamående som kommer över mig. Ta en dusch. Läsa Min Häst och Penny. Kanske unna mig lite godis.

Pust.

Livskvalitet

Det är skönt att vara på landet, om så bara för en natt. Tyst och lugnt, men lite trångt med hela lag Brun i sängen.

Lag Brun är väldigt upphetsade över att vara här. Glädjen över att vakna på landet och få morgonkissa i skogen var på gränsen till att gå överstyr.

Sen har vi ätit långfrukost och läst. Reka låg i mitt knä och fes ut morgontuggisen så att det stod härliga till. Huh. Läste ut De ensamma av Håkan Nesser. 6/10 tootsies. Oväntat slut.

I övrigt blev det precis ganska ledsamt här.

Jag ska flytta hem

Till mammas och pappas obeskrivliga glädje har jag bestämt mig för att flytta hem. På riktigt. Hem till mig alltså. Vad det egentligen innebär är att jag ska flytta hem alla lådor med minnen, böcker, gamla favoritkläder, gosedjur och gud vet vad till min egen källare istället för att låta dem ligga hos mamman och pappan. Det har varit väldigt bekvämt att ha skrä...alla viktiga saker i föräldrahemmet istället för hemma, men nu är det dags att bli stor. På riktigt, som sagt.

När jag gick igenom en av lådorna idag hittade jag "Berättarboken". Tyvärr finns inget datum i den men den tredje berättelsen är daterad "Hösten 1986" så gissningsvis är den från samma år.

Här kan man, förutom bästsäljare som "Rånet", "Prinsessan och Trollen", "Jul-lov" och "På Skansen", läsa "När jag blir stor".

När jag blir stor.
"När jag blir stor vill jag bli 5 saker, 1 ridlärare 2 sångerska 3 skådespelerska 4 jobba på hunddagis 5 handbollsspelare.

RIDLÄRARE!
Ridlärare vill jag bli för jag älskar hästar. SÅNGARE. Sångare vill jag bli för jag älskar att sjunga. SKÅDESPELERSKA vill jag blir för att det är kul med tiater. Hundarna är härliga djur därför vill jag jobba med hundar. Handbollspelare vill jag bli för det är en kul sport. Dessa saker skulle jag vilja vara även som pojke."

Jag kan också ge er berättelsen:

I Agra.
"Lalu gick vislande hem. I trädgården var Kanga. Och i trädgården var det inga apor. Maya."

 I Agra resulterade i en ritad blomma från läraren. Man kan gissa att vi limmat flörtkulor och flanell och sniffat lite extra på limångorna och därför helt saknade vett och sans. Ser ingen annan rimlig förklaring till att ovanstående berättelse skulle kunna vara värd en blomma.

Flickorna gjorde succé!

Idag hände det! Mina fina, duktiga, lydiga hundar gjorde succé.

Jag och hundarna promenerade i Stora Skuggan. De gick lösa bredvid mig över stora ängen och i utkanten av samma äng gick en tjej med en Weimaraner (det låter som en ödla men är en hundras). Plötsligt tappar tjejen kopplet och hunden kommer i full galopp mot oss. Den stannar 5-10 meter ifrån och står och stirrar på tjejerna.

Jag säger åt hundarna att lägga sig.
Hundarna lägger sig.
Jag säger åt hundarna att stanna.
Hundarna stannar.
Jag ställer mig mellan ödlan och hundarna.
Hundarna ligger kvar.
Jag går fram och tar ödlans koppel.
Hundarna ligger kvar.
Jag går och ger ödlans koppel till matten.
HUNDARNA LIGGER KVAR!
Jag pratar med matten.
Hundarna ligger kvar.
Jag går tillbaka till hundarna och överöser dem med godis.
Hundarna ligger kvar.
Jag säger åt hundarna att följa med mig.
Hundarna följer med mig.

End of story. Jag sprack nästan av stolthet!

Lydnadsträning vid golfklubben

Jobbade längre än vanligt igår men trots det sken solen fortfarande när vi åkte hem. Planerade ett yogapass hemma men eftersom vädret var så härligt svängde jag förbi golfklubben för ett lydnadspass med hundarna först. Yoga hann jag med ändå, lite senare.

Elsa var grym! Vi fortsatte med inkallningarna och idag var tempot mycket, mycket bättre. Fotgåendet var också väldigt bra. Sen tränade vi apportering, vårt sämsta moment. Hon tappar fart på vägen tillbaka och travar i bästa fall. Promenerar i sämsta fall. Men igår fick vi till det! Två vändor med galopp tillbaka mot mig och belöning i skål bakom!  Vi körde dessutom framförgående och det gjorde hon också väldigt snyggt. Jag vet inte varför hon kan det, har aldrig riktigt lärt henne, i alla fall vet jag inte hur, men bra gick det. Avslutade med kryp, men det gick inte bra. Jag har låtit henne hobbykrypa alldeles för mycket utan att tänka på tekniken, så nu kändes det ganska förstört. Men det var väldigt blött i marken så hon ville inte riktigt ligga ner. Kanske är det annorlunda när gräset är torrt. Men jag är ändå mycket nöjd på det hela taget, framför allt med Elsas attityd. Hon var väldigt uppsluppen och glad hela tiden. Supertaggad på alla moment. Roligt att se henne så här!

Reka fick träna ställanden med skål bakom. Funkade bättre än sist och idag när vi fortsatte träna i skogen idag så fick vi till några fina ställanden. Fortsatte med långa raksträckor i fotgåendet, men la in ett par halter här och var. Det verkade komma som en chock för Reka och hon glömde helt att man ska sätta sig. Så då övergick vi till att träna halter. Sen satte vi ihop och då gick det bra. Även Reka fick träna apportering men med uselt resultat. Galen fart ut mot apporten, bra fart in första gången, men sen stannade hon upp när hon greppat apporten och stod och tittade på mig. Försökte mig på inkallning med apporten istället men då glömde hon att ta den med sig. Till slut fick vi till det så att jag kunde belöna i alla fall, och då la vi ner det.

Morgonpromenad med Sara

I morse fick jag hämta tillbaka mina hundar som under natten varit utlånade till mamma som vaktstyrka. Det kändes märkligt att vara hemma utan hundar, tyst och tomt i huset.

Tillsammans åkte vi till Kista och plockade upp Sara för en trevlig morgonpromenad i Ursvik. Det blev en perfekt start på dagen för både kropp och själ. Mina ben gjorde fortfarande riktigt ont när jag gick upp i morse, framför allt vaderna, och PT-Tompa har ordinerat några dagar med vila för benen. Att träffa Sara, men att slippa springa, kändes som en riktig jackpot!

Börjar verkligen inse vikten av att vila och förstå hur gott det gör mig efter hård träning. Jag kan nästan känna hur jag boostas med kraft och energi och blir ännu grymmare än innan!

Måndagsspår med hundarna

Även denna måndag började med spår för hundarna. Det är så skönt att det är ljust när jag går upp och att vi kan vara i skogen på morgonen.

Den här gången gick Elsa bananas i bilen redan när jag gick ut för att lägga spåren. Hon skällde och levde om så att larmet på bilen gick hela tiden. I Grismanualen stod att läsa att det går att stänga av larmet, men tyvärr saknas den knappen i vår bil. Hur värdelöst är inte det?

Hur som helst. Reka fick 150 meter ängsspår i U-form med två pinnar, den första efter 100 meter och nästa i slutet. Hon började riktigt, riktigt bra. Svansen upp och nosen ner, bestämda steg framåt och bra drag i linan. Sen blev hon förvirrad, stannade upp, tittade på mig, fortsatte lite lojt, hittade tillbaka till spåret, vilket syntes tydligt och följde det en bit. Sen tappade hon igen. Tittade på mig.

Slutet var väl spårmässigt sådär. Hon flackade en hel del och såg nästan lite nonchalant ut, men hon tog sig till slutet och hittade sina pinnar. Vet inte hur det gick till men jag antar att det var bra. Fast jag ser ju hellre att hon spårar som hon gjorde i början och missar apporterna än att hon lallar runt och råkar ta dem.

Elsas spår var 450 meter över äng och i skog, med fem pinnar och två 90-graders vinklar och en del kluriga böjar. Första vinkeln tog hon så jäkla snyggt! Nästa tog hon snyggt. Sen tappade hon bort sig lite, missade två apporter (den ena kunde jag plocka själv) och var på väg gud vet vart. Sen hittade vi spåret igen och slutet gick klockrent. Hon låg på ordentligt i början men på slutet behövde jag inte längre två händer på linan utan det gick ganska lugnt och fint.

Elsa spårar fint i vinkeln.

Här borde stänga-av-larmet-knappen suttit i Grisen.

Långpass runt Edsviken

Gunnikas ande fick vara med även på söndagen. Då var det nämligen dags att göra det jag velat göra åtminstone sen vi flyttade in i huset för några år sedan, men möjligen ännu längre än så. Nämligen att springa runt Edsviken.

Tidigare har jag inte varit tillräckligt tränad eller tillräckligt modig att ge mig iväg själv runt sjön, men nu var det alltså dags. Eftersom många skogsvägar fortfarande är täckta med is kunde jag inte välja den finaste vägen helt nära vattnet, men det får komma senare. Det viktigaste nu var att genomföra projektet. Jag uppskattade sträckan till 19-22 km.

Reka fick följa med som draghjälp och vän och strax efter kl. 10 lubbade vi iväg i solen. Början gick grymt bra. Var stark och pigg och fick lägga band på mig för att inte springa för snabbt. Vägen är ganska kuperad och är det inte nedför så är det uppför. Sällan plant. Man måste spara på krafterna.

Efter 12 km fick jag en dipp och allt kändes jobbigt, men vid 15 km lättade det och jag var superstark igen. Hade lätt nedförslut och en kilometer där gick lite väl snabbt. Hade nog behövt hålla igen för sen kom backen upp mot Mörby C. Dödsbacken. Alltid lika jobbig. Där tog jag helt slut. De sista två kilometerna var en riktig plåga och sista 500 meterna krampade benen och jag mådde illa. Men tappra lilla Reka hade fått hemlängtan och hjälpte till att målmedvetet dra mig framåt. 20 km fick vi ihop innan jag promenerade de sista hundra meterna hemåt.

Resten av dagen var jag helt förstörd. Jontan, som sprungit lika långt som jag men som är ett fysiologiskt under, fick ta hand om mig, laga mat, plocka undan, servera mig med kuddar och bok, åka iväg och köpa fika (surdegsbröd!), göra te och stötta mig under kvällspromenaden med hundarna. Kunde knappt röra mig men det var det nästan värt. Är nöjd med löpningen, jag höll ett jämt och bra tempo, snabbaste långpasset i år och ungefär det tempo jag planerar att hålla på maran. I två timmar till... suck. Är inte orolig över att konditionen ska räcka, bara att kroppen ska hålla ihop.

Tur att det är ett tag kvar.

Äventyrspromenad

Valde bort Vildmarksmässan och trängsel i lördags. Hade velat höra Gunnika föreläsa men det gavs inte möjlighet på lördagen så istället tog jag och småflickorna hennes ande med oss och gav oss ut på äventyrspromenad. Målet bestod i att titta på ett hus som två kompisar var intresserade av.

Laddade för äventyr drog vi iväg.

Efter en god stund tog vi paus i en klippskreva. Var kan huset vara?

Vi letade överallt!

Kan det ligga här nere?

Till slut fick vi fråga en snäll man om vägen.

Och plötsligt verkade vi vara på rätt väg igen!

Vi hittade det! Nöjda begav vi oss hemåt igen. (Bild: Fastighetsbyrån)

Sen blev det trädgårdsarbete. Alla hjälptes åt att samla kvistar...

...som trädgårdsmästar JG spred omkring sig från trädets topp.

Sova i tält? Glöm det! Mello, mango och mys fick avsluta dagen.

Joe Carter, 3D

Den var kul. Lite lång kanske, men underhållande. Jag gillar såna här filmer. Min fantasi är bra men aldrig så bra att jag skulle kunna hitta på såna här figurer och miljöer själv.

7/10 tootsies. Men en svag sjua.

Män i tajts

Igår var jag och mamma på Operan och såg Svansjön. Det var ett kulturtubsevent, en julklapp och ett viktigt led i min kulturella utbildning. Vi såg Bounce version i december så det var roligt att se originalet nu.

Vad som döljer sig under.

Jag har aldrig varit på balett förut och var helt oförberedd på vad som komma skulle. MAJ GODD! Männen hade de tajtaste tajtsen jag någonsin sett. Det smetade åt om varenda liten muskel och till och med in mellan skinkorna. Fasta, fina, muskulösa skinkor. Framsidan pryddes av en susp vars storlek stod i relation till storleken på den roll dansaren hade. Prinsen hade en GIGANTISK susp i första akten. Gigantisk. Jag var i chock. Det blev inte bättre av att tajtsen var så gott som hudfärgade. Det var många blandade känslor kan jag säga. Mamma tog det mycket bättre än jag men hon har varit med förr och var kanske en smula förberedd.

Musiken var vacker och dansarna jätteduktiga. Det var ömsom fascinerande, ömsom underhållande, ömsom lite tråkigt. De hade ett begränsat antal moves som de växlade mellan och i längden blev det lite förutsägbart. Satt och väntade på att de skulle börja göra volter eller något annat spexigt men det hände aldrig. Men det var alltid roligt när de gick eller sprang över scen. Helt onormalt sätt att röra sig på.

Dessutom blev jag inspirerad av deras sätt att lämna scenen. Efter ett nummer gick de längst fram på scenen, bugade djupt och svassade iväg ut med armarna rakt ut åt sidan och hakan högt. Jag funderar på att börja göra sorti från mitt jobb på samma sätt.

Utslagna hjältar

Alltså, vi sprang till jobbet i morse, hela bunten. Det var ingen lätt match, men vi tar det från början.

Tränade med PT-Tompa igår och fast jag försökte förbereda mig mentalt på ett tufft pass så misslyckades jag. Kände mig helt oförberedd och gjorde väl inte jättebra ifrån mig. Inte jämfört med de senaste passen. Fyra benövningar i rad innan vila, gånger tre set, och sen var jag slut.

Det var på dessa genomkörda ben jag 15 timmar senare sprang till jobbet. Var stel i hela baksidan när jag vaknade och hade inga förhoppningar om någon härlig löprunda idag. Somnade om i kökssoffan efter frukosten och var en smula frusen när jag väl kom iväg. Hade hellre sprungit ikväll men då är det kulturtubsevent så det går inte.

Jag och flickorna tog södra vägen runt Edsviken och det betyder som vanligt att de första tre kilometerna går stadigt uppför. Benen protesterade. Från Mörby till Bergshamra fick vi kryssa mellan folk och cyklister och vid Danderyds Sjukhus var det påfallande många som gick och rökte. Jag avskyr att springa förbi folk som röker. Den friska sunda motorvägsluften förpestas av gift och det känns som att jag ska dö.

Försökte njuta av löpturen men det var motvind och kändes hela tiden som om det gick uppför. Dessutom fick jag passa på Elsa så att hon inte stannade, hamnade bakom eller glädjeöverföll någon vi passerade (hon blir bara översocial när vi springer, jag förstår inte varför?).

Valde att dra jackan över pulsklockan och inte titta på tiden, utan bara springa i lagom tempo, inte dra benen efter mig men inte heller springa fort. Och återigen blev jag positivt överraskad. Jag jagar bra tider nu, vill få upp tempot och våga utmana. Så varje gång klockan visar på lägre kilometertid en den gjort under vintern blir jag själaglad!

Det fanns en tid, ungefär 5-6 år sedan, då jag tyckte att det var pinsamt långsamt att springa saktare än 6 min/km men där är jag inte idag. Idag sprang jag i stort sett hela sträckan i 6 min-tempo, förutom några kilometer där det gick lite långsammare pga uppförsbackar, is och skit. Och jag är väldigt, väldigt nöjd med det.

Nöjd och fullständigt slutkörd. Så känner jag mig.

Vad tar det åt mig?

Idag var jag och hundarna i spårskogen igen. Andra gången på en vecka, vad är det som händer?

Rekas första spår var ca 100 meter och U-format med lekis i slutet. Liggtiden på spåren blev ungefär 45 minuter idag. Starten på spåret var på samma plats men i en annan riktning än i måndags och först förstod Tratte inte någonting. Svassade runt, ville dra iväg i förra spårets riktning och tittade undrande på mig. Elsa satt i bilen och skällde som en rabiessmittad. Sen plötsligt gick det upp ett Liljeholmens och Reka pinnade iväg i spåret. Stannade upp vid något tillfälle men tuffade vidare och hittade sin leksak.

Sen fick Elsa gå sitt spår. Ca 500 meter, 4 pinnar och en godisburk. Inga svårigheter egentligen, bara snälla svängar. Hon var het idag också och skitjobbig att hålla. Två händer på linan, som dessutom var snurrad runt dessa händer, och fullt sjå att hålla emot, ducka för alla grenar och undvika att snubbla över stubbar. Men hon spårade superfint! Duktiga Elsa! Missade dock fjärde pinnen men inte med mer än att jag kunde plocka den själv.

Rekas andra spår gick i skogen och var ungefär lika kort som det första. Nu visste hon direkt vad som väntade. Hon hittade till och med starten på Elsas spår när vi passerade den. Början gick alltså väldigt bra och hon spårade målmedvetet. Vid två tillfällen cirklade hon runt, bad om hjälp, cirklade lite till, hittade spåret igen och fortsatte. I slutet av spåret hittade hon sin pinne.

Det är intressant att se skillnaden mellan hundarna. Elsa vet exakt vad som förväntas och vad det går ut på. Hon är tokigt laddad. Reka är minst lika laddad men hon vet inte riktigt på vad, vilket är fullt förståeligt. Hon löser ändå uppgiften och om vi kommer igång ordentligt med spårandet nu så kommer hon snart ha koll på läget hon också.

Det tar sig sa han som sket i brevlådan

Förra inlägget, första stycket. 5:32 är bästa medeltempot ever!

Jä!!

Mitt sista hopp

Jag ska springa idag. Snabbt ska det gå och jag ska prova min nya sport-bh. Det ska bli kul. Jag ska känna mig stark och oövervinnelig. Ser fram emot det!

Bah.

Vem tror jag att jag kan lura? Jag har INTE lust att springa idag. Jag har jobbat ovanligt hårt och fokuserat idag och all energi är slut. Mitt sista hopp står nu till melliset. Det energigivande melliset.

Bäst att sladda iväg hemåt så att jag är redo när powern kickar in!

Ordningen återställd

Borta bra men hemma bäst! Vad härligt det var att komma hem till lurvbollarna igen.

Tog träningsväskan och drog iväg till golfbanan igår eftermiddag. Solen sken, jag kunde hänga av mig jackan i ett träd och det var vår i luften.

Reka och jag tränade fotgående med fokus på lite längre raksträckor utan att jag skulle fega ur och bli godisautomat. Det gick bra! Reka höll fin fokus hela tiden och trots att det egentligen inte handlade om mer än kanske 10-20 meter så är det betydligt längre än jag lyckats hålla tillbaka belöningen innan. Provade också externbelöning för första gången. Det tog ett tag innan hon fattade att det var i skålen godisen eller lekisen låg, men sen gick det bra. Jag gillar externbelöning.

Med skålen bakom tränade vi även ställanden, men det gick så där. Jinxat. Vi kämpar vidare. Jag ska sluta tro att jag har en hund som fattar vad det går ut på och sänka kraven lite. Sluta jämföra med Elsa.

Elsa fick också träna längre sträckor i fotgåendet och inkallning. Hade tänkt köra ställanden och lägganden men hon hade så dåligt tempo på inkallningarna så det blev fokus på att få upp det.

Avslutade med platsliggning där jag turades om att låta dem springa till skålen och ta belöning. De är inte alltid jättebra på att lyssna efter vem jag adresserar så det var en bra övning.

I morse åkte vi till klubben och spårade. Ja, du läste rätt. Första gången på väldigt, väldigt länge. Var osäker på om Reka skulle komma ihåg vad det handlade om så hon fick två korta, enkla spår. Det första, typ ett L fast med mjuk båge, kanske 75 meter och leksak i slutet, gick riktigt bra. Liggtiden var ungefär en timme och underlaget vildvuxet gräs.

Det andra var ett ostbågsformat skogsspår, ca 100 meter med pinne och gotteburk i slutet. Började bra men någonstans i mitten blev hon osäker, cirklade runt en del, var på väg åt fel håll, tittade frågande på mig, letade lite till, hittade spåret och avslutade med att hitta pinnen. Stor succé! Vilken glädje!

Elsa fick ett kringelkrokigt skogsspår, kanske 300 meter med fyra pinnar som hon tog klockrent. Var dock väldigt het så jag fick linda spårlinan tre varv runt handen för att orka hålla henne. Hon har definitivt inte glömt hur man spårar.

Medan vi väntade på att spåren skulle ligga till sig gick vi promenad och tränade hopp på appellplan och slalom på agilityplan. En bra morgon på det hela taget.

Svensk frulle

Snart hemma!

Glasspremiär utanför Nürnberg

Det är tradition sen förra året. Fast jag valde fel sort i år. Persika och röda vinbär. 2.60€. Dyrt!!

Sista dagen i Bad Hofgastein

Ännu en strålande fin, och framför allt varm, dag och ytterligare färg på nosen.

Åkte fram till lunch idag. Kändes rätt bra, okej backar och ganska duktig Sofia med trötta ben. Gav upp vid lunch och satt i solen på matstället i två timmar innan vi avslutade veckans skidåkning med att susa den sista backen ner till bergbanan.

Så var det slut för den här gången. Hemskt vad tiden går snabbt ibland.