Är det inte märkligt. Jag har gått från att ha haft det jättetrögt och hatat löpningen i månader, till att inte kunna springa alls, till att nu känna mig en smula besviken och upprörd över att jag inte lyckas hinna klämma in fyra löppass i veckan. Jag tycker mycket bättre om att springa när kroppen jobbar med mig istället för emot mig, som den gjort så länge. Nu kanske jag kan komma framåt igen.
Igår sprang jag backintervaller med en lika bra känsla som förra veckan. Kanske ännu bättre. Valde en längre men fortfarande ganska flack backe där jag kunde fokusera på tekniken och tempot på samma gång. Nio vändor upp med gå/joggvila ner blev det och jag kände mig superstark trots mjölksyra och tung andning.
Dagens träningspass bestod av distans i bassängen - uppvärmning, benspark, två set med fem hundrametersintervaller i ett förutbestämt tempo (hög konditionsfart) samt nedvarvning. Simningen kändes väldigt bra och jag kom till någon form av insikt.
Det var under andra eller tredje intervallen, efter inledningen med 300 rätt jobbiga meter av benspark (som tog musten ur både mig och mina ben) som jag lärde mig något. Jag lärde mig att jag faktiskt kan simma i ett lite högre tempo genom att öka armarnas frekvens och trycket under vattnet utan att för den saken behöva sprattla mer med benen.
Det är ju helt basic egentligen, men jag tror jag börjar panik-kicka med benen när jag blir trött och stressad över att jag inte ska vara tillräckligt snabb, och det förvärrar bara saken. Bensprattlet kostar energi och syre. Idag vågade jag lita på att jag var stark nog och att jag hade tillräckligt bra grepp för att låta benen vara hyfsat passiva. Det gav en helt ny känsla som var riktigt bra. Tröttheten blev en annan och återhämtningen kändes bättre.
Dessutom var voltvändningarna också bättre idag. Hade nog inte en enda vändning där jag kom fullständigt ur spår. Blir fortfarande lite stillastående i vändningen men inte lika illa som när jag körde med propellerarmarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar