Jag ger mig själv en ljusgrön gubbe för simningen igår. Egentligen förtjänade jag nog en mörkgrön för min insats, men det är fortfarande något som saknas. Jag kämpade bra men det fanns ingen wow-känsla. Vet inte riktigt varför.
Efter uppvärmningen fick vi köra intervaller. 4x50 m, ena banan med start 1:10, andra med start 1:00. Jag kände hur möjligheten till längre vila drog i mig, och jag ville verkligen byta bana, men jag stod kvar. Yay me! Löste uppgiften och hamnade på typ 48s, 50s, 51s och 54s. Svinjobbigt. Trots att första sträcken kändes jättebra så gick det snabbt utför sedan. Efter lite vila var det dags för nästa utmaning.
Nu körde vi 8x25 m med start 30. Efter 50:orna så kändes 25 m uppfriskande kort, men efter fjärde intervallen hade jag problem. Var rätt trött i överkroppen efter lunchträningen och nu började armarna protestera rejält. Simfröken (Hej Hasse!) verkade dock ha tagit en kort universitetskurs i Sofia-psykologi sedan sist och pushade inte bara precis så lagom mycket att jag kände att jag skulle fixa det där, utan han påminde mig även upprepade gånger om att le och vara glad. Precis sånt behöver jag höra. Ett leende, om än ett fejkat sådant, har en förmåga att sprida sig i hela kroppen och göra att allt känns lite, lite bättre. Klarade sju 25:or med rätt starttid men inför den sista fick jag lägga på 5s. Försöker att låta bli att känna att hela intervallserien blev fiasko på grund av det, men det ligger nära till hands.
För att komma ifrån den känslan påminner jag mig om hur det var de första gångerna vi körde såna här 25:or. Tror starttiden var 40 eller 45 och det var en skräckövning för att det var så inni jobbigt. Nu fixar jag nästan lika många med start 30. Det har nog faktiskt hänt en hel del i bassängen när allt kommer omkring...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar