Idag är det ett år sedan Elsa tog sitt sista andetag. Det känns som om det var igår som jag satt i köket hemma och fick sms:et om att hon hade somnat in för alltid.
Det var ett fruktansvärt och hemskt beslut att ta, men jag vet att det var det rätta. Genom åren hade vi haft några incidenter med aggressivitet men jag hittade alltid rimliga förklaringar som ursäktade hennes beteende. Tills den där dagen när jag plötsligt inte längre gjorde det. När ingenting kunde förklara vad som hände.
Jag kan fortfarande ångra att jag inte var med hos veterinären. Jag kände mig så fruktansvärt trasig att jag inte trodde jag skulle klara det, och försökte skydda mig själv genom att inte vara med. I efterhand har jag tänkt att jag omöjligt hade kunnat bli ledsnare än jag redan var, och att jag därmed lika gärna kunde varit där. Men det är som det är och ingenting jag kan ändra på nu. Bara lära mig till nästa gång.
Jag kan sakna Elsas uppsluppna glädje, hennes låtsasgäspningar, hennes energi på agilitybanan, hennes pondus och hennes sätt att titta på mig. Oftast försöker jag att inte tänka på henne alls. Och om jag gör det så är det i en ganska platt form, för om jag föreställer jag mig henne i 3D blir jag bara ledsen. Precis som jag blir av att skriva det här. Det är mycket roligare att prata om träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar