Idag sprang jag äntligen långpass med Lindad igen. Det var verkligen länge sedan vi sprang tillsammans och det var fantastiskt att ha hennes sällskap och prata bort tiden. Att nöta själv är värdelöst i jämförelse.
Jag utsåg Linda till master of gadgets, så förutom sin egen lilla arsenal av tekniska hjälpmedel så prånglade jag även på henne min Garmin. Under den psykologiska utvärdering jag gjorde av mig själv för några veckor sedan så kom jag fram till att jag är som allra bäst när jag känner mig bra. Att slå ur underläge är inget för mig, det gör mig bara ännu sämre och mer uppgiven. Eftersom Linda är snabbare än mig så känner jag mig ofta i underläge redan från start, och att vara den som hela tiden får springa och be att vi ska sänka farten gör saken värre.
Så idag ställde jag in klockan i rätt tempo, satte den på Lindas arm och lät henne hålla farten. Vilken succé! När hon bromsade oss för att klockan varnade för för högt tempo så kände jag mig bara stark.
Om förflyttningen av klockan till Linda var anledningen till att varvet runt Edsviken kändes så fantastiskt idag ska jag låta vara osagt. Men det gick sjukt jävla bra. Bästa Edsviksvarvet någonsin! Backarna var no problemos. 21 km var no problemos. Hade Linda utmanat mig på att få ihop 30 km hade jag klarat det lätt. Pigga ben, lugnt tempo. Jag är så tacksam över att ha fått tillbaka känslan i löpningen att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Awesome.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar