Till att börja med.
Ni som vet, hur ser jag egentligen ut när jag simmar? Inbjudande? Hjälplös? Kontaktsökande? Vad är det annars som får kreti och pleti att vilja kommunicera med mig hela tiden?
Jag är inte intresserad av åsikter från amatörpsykologer, badpersonal, snubbar med Colgatesmile, okända medmänniskor eller påstådda f.d. simtränare. Låt mig vara istället och lämna mig och min träning till de jag väljer att be om input från.
Så. Nu har jag luftat det.
Hade ett jäkligt bra och intressant pass idag. Teknikfokus och återigen nya insikter. En av dessa var att det går löjligt mycket fortare att simma med paddlar och fenor. Körde 3x100 meter med ökat tryck. Första var semester (2:03), andra hyfsat bekvämt och trivsamt (1:52) och tredje lite tyngre (1:37). Hade dessutom en kul laboration med knutna nävar.
Men mest glad är jag över att jag känner att jag börjar få lite kläm på det här med simning. (Va? Efter två år? Verkligen? Nämen vad roligt!)
Jag har sedan länge haft smygångest för Amfibiemannens 5,4 km simning, men när jag låg och snurrade i bassängen nyss kände jag mig för första gången en smula trygg inför utmaningen. Jag börjar förstå vad jag kan och inte kan, och jag kommer klara det där hur bra som helst. Dessutom är det flera månader av bra träning kvar innan det är dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar