Tjejen på vänstra bilden, ja det är jag det, ler och ser glad ut, men bilden till höger visar en ganska ledsen och trasig tå. Verkar inte det lite motsägelsefullt? Hur hänger det här egentligen ihop?
Det är väldigt enkelt:
Idag sprang jag och Lindad 16 km runt Rönningesjön. Första kilometern freakade jag på snön, modden, tunga ben och Gud vet vad. Tänkte att jag hatar löpning och att allt går åt helvete.
Men se, det gjorde det inte!
Den osympatiska, negativa inställningen försvann spårlöst och det kändes faktiskt väldigt, väldigt bra idag. Kilometer efter kilometer rullade förbi. Sen var vi plötsligt klara och det var obeskrivligt skönt att äntligen få lägga ett långpass till handlingarna där löpningen inte var öken precis hela tiden.
Jag är förstås inte glad åt att min tå gick sönder en smula under tiden men det var ett pris som var klart värt att betala för ett i övrigt lyckat träningspass.
Dessutom har jag nu lärt mig den hårda vägen att man inte tar bort Compeedplåster som man nyligen satt dit, om det finns rester av en gammal blåsa under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar