Fint frimärke. I Vansbro tittar man inte på fiskar när man simmar, tydligen.
Hur som helst. Det här hade kunnat vara ett inlägg som handlade om min återhämtningsvecka. Om att jag därför avstod från simningen igår och åkte och tröstshoppade istället, för att hantera depressionen som uppkom av uteblivet bassängpass. Eller om att jag somnade i soffan när jag kom hem, med en kropp som kändes som om den vägde minst 200 kg, och lät middagen bestå av en korv med bröd, inmundigad stående vid diskbänken när jag vaknade. Eller om hur impad jag blev av Jonas som gick en promenad när han kom hem sent på kvällen för att uppnå sina 10.000 dagliga steg.
Men istället får det handla om några tankar jag har kring min simning. Förvånad?
- En sak jag verkligen gillar är att simhallarna fungerar likadant året runt. Det spelar ingen roll att det är snö, is och jävligt väder. I simhallen är det alltid lika kallt och folk är idioter. Man vet vad man får.
- Simning är min ultimata frihet. Ett sätt att bryta mig ur det fängelse jag själv satte mig i under så många år. Du kan fräscha upp minnet om varför här. Under 20 år undvek jag öppet vatten och simbassänger så gott jag kunde och lyckades framgångsrikt lura mig själv att jag var rädd. Framför allt för att hoppa i vattnet och att doppa huvudet. Så jag är verkligen lycklig över att kunna ägna mig åt simning nu. Brutalt, sprudlande, sprakande lycklig! En liten dröm jag har är att lära mig dyka i vattnet, men det är en biggie, så vi får se.
- Jag har lätt för att skapa beroenden. Smågodis är och kommer nog alltid vara min största last men jag tror att jag skulle kunna åka dit på vilken drog som helst. Utom rökning, det har jag prövat men det funkade inte. Jag tror dock att jag håller på att utveckla ett tungt beroende för simning. För endorfinerna jag får av de där hårda passen som går sjukt bra. Som lyfter mig. Men det känns fullständigt hälsosamt i jämförelse med mycket annat.
- Då och då kan jag vara ganska tålmodig och tänka att jag bara ska simma mina pass så gott jag kan, acceptera ups- and downsen och låta tiden göra resten av jobbet åt mig. Men oftast är jag inte sån. Tålamod är inte min OS-gren. Ett dåligt pass och världen rasar. Ett bra pass och jag svävar bland molnen. Jag behöver ständiga bekräftelser på att jag duger och räcker till. På att det jag gör är bra. Ett beröm förra veckan är inte vatten värt idag. Se mig och hör mig!
- Sett ur ett stort perspektiv så är jag inte någon märkvärdig simmare. Sannolikt en ganska bra bit under genomsnittet. Men stänger jag dörren till resten av världen och koncentrerar mig på vad som har hänt med mig sen jag började så är det en sjukt jävla bra förbättring jag ser. Med anledning av punkten här ovanför vill jag upprepa det hela tiden. Simningen är så rolig för att jag gör stora framsteg mest hela tiden. Allt slit blir mödan värd. I våras tyckte jag inte att jag fick tillräckligt bra betalt på klockan för mina insatser, men nu är jag närmast överbetald. Grym utväxling! Grymt roligt!
Frågor på det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar