Jag har de senaste veckorna funderat rätt löst på att kubba Hässelbyloppet. Känner inte att jag har löptränat så där vansinnigt mycket men när jag har sprungit har jag haft en väldigt bra känsla.
Så igår fick jag och pappa lite oförhappandes adoptera två startplatser av Tom-Tom-Tommy och plötsligt var Hässelbyloppet en familjeangelägenhet, eftersom Storebror var anmäld sedan tidigare.
För nästan ett år sen sprang vi alla tre Stockholm Tunnelrun och jag slog personbästa med 55:14, men blev slagen av Storebror med sju ynka, förnedrande och högst larviga sekunder.
Idag var min chans för revansch.
Mentalt har jag fortfarande svårt med löpning. Minsta press och det känns som att knäna ska vika sig. Inför loppet kände jag en enorm prestationsångest men jag hade som tur var väldigt lite tid att fastna i de tankarna. Min plan blev istället att ta hjälp av Garmin för att hålla rätt hastighet, låta övriga löpare göra vad fan de ville, tänka på något trevligt och fokusera på en kilometer i taget.
Jag sprang så jävla bra. Faktiskt. Kände mig sjukt stark i inledningen och la band på mig för att inte springa för fort. Tänkte att loppet är långt och att det blir tungt på slutet även om det känns lätt i början. Målet var att springa sub 55 minuter, vilket innebar ett snitt på högst 5:30 per kilometer. Behövde inte gå fortare än så för att jag skulle vara nöjd.
Men jag ägde! Fukk jä!! Sprang i mål på tiden 52:50 och krossade mitt tidigare personbästa med nästan två och en halv minut. SLAKT! Hurra för mig!
Första fem kilometerna gick på 26:25 och de avslutande fem på 26:26. Det är ju så vackert så att man blir blank i ögonen! Jag är typ den bästa människan i hela världen!
Och inte nog med det. Jag återtog det genetiska familjerekordet (kallar det så för att kunna räkna bort Jonas från förstaplatsen) från Storebror. Han började bra, låg 15 sekunder efter mig halvvägs in i loppet men klappade ihop på slutet. Sånt kan hända, och då vinner man inte när jag samtidigt briljerar.
Pappa slog sin tid från Tunnelrun med så där 10 minuter och även om han inte var med och slogs om guldet inom familjen så var det ändå en beundransvärd prestation. Kan bli farlig i framtiden.
Nu ska jag luta mig tillbaka, njuta av leendet som fastnat på läpparna och av min grymma prestation!
Foto: Jonas Demnert (vem annars liksom, hallå!)
2 kommentarer:
Men JA, du är typ den bästa människan i hela världen! Åh vad jag älskar energin som sprudlar ut från din blogg, hurra för dig, bästa människan i världen! För Usain Bolt och sådana andra fjantar räknas ändå inte in. :)
Haha... äsch... vad gullig du är! Jättemycket tack! Nu är jag ännu gladare! :)
Skicka en kommentar