On good days I am charming as fuck!

Vissa mornar känns det som att jag vaknar upp efter en galen fylla och undrar vad fan det var som hände kvällen före. Idag till exempel. Varför blev jag så upprörd igår? Varför kunde jag inte vara nöjd med att jag gjorde så gott jag kunde? Ibland kan jag ju det. Jag vet varför och jag ska berätta.

Jag kallar det passion. Passion för simning. Passion för livet kanske. Ibland behöver jag blanda in logik och sansa mig, ibland behöver jag bara få ge utlopp för precis det jag känner. Gråta ut i tv. Sen lägger jag det bakom mig.

Hur astråkigt skulle det inte vara om allting hela tiden var jämngrått?

Mina känslor är som en berg- och dalbana, all over the place. Ena sekunden är jag starkare än Karl-Alfred, snyggare än Beyonce och härligare än en prinsesstårta. Nästa sekund står jag i ett hörn med slokande öron och sparkar lojt i gruset, missförstådd och oduglig.

Jag kan svära mycket och tycka att livet är orättvist mot mig, men i grund och botten är jag en jäkligt lycklig skit. Glömmer snabbt och går vidare. Är glad och kul. On good days I am charming as fuck!

Mina starka reaktioner är en spegling av min vilja. Jag bryr mig om hur jag presterar när jag simmar, det är viktigt för mig. Jag vill göra bra ifrån mig. När jag gör det blir jag bländad av min egen fullkomlighet. När jag misslyckas är det lika mörkt som i en späckhuggares gap. Där vill jag inte vara.

Ganska ofta ägnar jag mig ut att visualisera hur jag simmar mina sprintdistanser jävligt snabbt. Det är en mental träningsgrej. Ser framför mig hur starten blir klockren, jag gör perfekta, snabba voltändningar, känner mig pigg och stark och får en grym tid. Men ibland hakar jag upp mig på detaljer. Visualiseringen störs för att jag inte vet hur ofta ska jag andas eller hur hårt ska jag gå ut från början för att orka hela vägen.

Eva-Marie sammanfattade det hela åt mig i sin blogg idag. Vissa saker som framstår som svåra är egentligen väldigt lätta. All in, alltid. Det är vad som gäller.