Sluta snacka - börja göra

Jag tog semester från jobbet idag. Eller egentligen inte. Egentligen hade jag seminarium med friskvårdsavdelningen. En lugn morgon av filosoferande och en lång promenad med Reka i skogen var precis vad jag behövde för att komma på banan igen, rent mentalt. Perfekt uppladdning för ett PT-pass med Hasse i Vasalundshallen. Nu när utomhussäsongen är över kan jag äntligen tillåta simningen att vara min högsta prioritet. Har längtat efter det här sen i våras! Nu är det dags att sluta snacka och börja göra.

Jag var alltså riktigt taggad inför dagens pass och även lätt uppstressad (pga att det tog svinlång tid att hitta parkering) när jag till slut ångade in i simhallen. Antagligen var jag lite FÖR på gång, för redan vid första vändningen krockade jag med väggen, sköt ifrån rakt ner mot botten och frustade mig upp till ytan medelst bröstsim. Hej.

Hasse konstaterade att mina tummar av någon anledning plötsligt pekar rakt ut åt sidan i draget. Jag har ibland fått lite oförklarligt ont i ena tummen när jag simmat, och nu plötsligt förstår jag varför. Men jag förstår inte när fan de började pluppa ut? Med tanke på hur keff det kändes att dra in dem lär de ha dinglat där ute ett tag...

Så var det den där frekvensen som vi pratade om senast. Körde halva längder sprint med fokus på att göra snabba och lagom djupa frånskjut, veva armarna som en blådåre, hålla in tummarna, inte bli för kort, simma "löst och ledigt fast fort" osv... Det finns mycket att jobba på men jag tyckte ändå att det kändes rätt så bra. Svårare men ändå lättare, typ.

Sen simmade jag fyra 50:or i fart 1-4 med start 1:20. Målet var att simma första riktigt lugnt. Om jag inledde snabbare än 57.5 så skulle jag få starta om.

Men det var ju ingen risk för det, eftersom jag körde den i slo mo. Simma långsamt kan jag. Det är en av mina bästa grenar faktiskt. Tänkte jag, och landade på 56.0! VA FAN!? Hur är det ens möjligt? Fick dispens att fortsätta trots fadäsen.

Följande tre gick på 50.5, 46.0 och 38.0, så det ordnade sig ändå. Jävligt snyggt om jag får säga det själv. Den sista var förmodligen min näst snabbaste 50:a ever. Mitt rekord är på 36.0 och det känns ju larvigt nu. Finns mer att hämta.

Ett litet mellanstick här bara: FY FAN VAD ROLIGT DET ÄR ATT FÖRSÖKA SIMMA FORT!!! JIPPIIII!!!

Så. Avslutade med startdyk. Starta och glida i streamline. Det var svårt. Sofia bensparkade och tog armtag ändå. Simfröken himlade med ögonen. Gör om gör rätt. Sen några med benspark och ett par med ben- och armtag. Slutligen två 25:or i maxfart med tidtagning, där sekunderna började rulla i samma ögonblick som Hasse imiterade en startsignal - "Nöööhh" (fast egentligen sa han "japp").

Reaktionsförmågan lämnade ganska mycket att önska. Jättesupermycket att önska. Men den första 25:an gick på 17.03 och nästa på 17.14, och det tycker jag var godkänt med tanke på hur länge jag stod kvar på pallen och hängde efter startjappet.

Som vanligt i bastun efteråt så sköljde en våg av tacksamhet över mig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att ha en simtränare fröken som alltid förmedlar känslan av att han tror på mig och att han gör vad han kan för att hjälpa mig att nå mina mål. Hur avlägsna de än är.

Speciellt i perioder då jag själv tvivlar är det ovärderligt.